Reinfeldt är märkbart avspänd för att vara svensk politiks mest påpassade person. Hans tal i Almedalen igår innehöll inga omvälvande deklarationer. Han uppehöll sig gärna vid alla de resor i landet han företagit under den senaste tiden. Det var ingen sensationslysten aggressivitet. Men inte för att moderaterna inte är förmögna att vara tuffa när de behöver. Det är bara det att de inte behöver.
Moderaterna har nämligen uppåt trettio procent i opinionsmätningarna. Därmed behöver de inte flaxa och skräna som alla andra som krampaktigt kämpar om mediautrymmet under veckan i Visby. Moderaterna kan hålla huvudet kallt. Det mesta har gått deras väg hittills och de kan lugnt koncentrera sig på att sy ihop den gemensamma politiken för den borgerliga alliaans som har visat sig bli det största hotet mot socialdemokratin på decennier.
Och socialdemokraterna å sin sida har gjort vad de kunnat för att stanna upp det moderata opinionståget. De har bedrivit en intensiv kampanj mot partiet under hela våren. Till Almedalen kom de på att de minsann skulle flyga hit den brittiske finansministern Gordon Brown för att stjäla all uppmärksamhet från moderaternas traditionella ekonomiska seminarium.
Men vad gör egentligen det? Moderaterna reagerar med stoiskt lugn. Den presenterar Assar Lindbeck som till socialdemokraternas vrede befäster den sanning som alltmer sprider sig i offentligheten: att den svenska arbetslösheten är lika bedrövlig som i vilket annat land som helst, vi bara fifflar med siffrorna.
Och Reinfeldt solar sig i sommarsolen och den inre frid som tryggheten ger. Moderaternas framträdande i Almedalen demonstrerar vad många nog anat; det är inte nödvändigtvis de som lyckas tillskansa sig utrymme som är de riktiga vinnarna. De riktiga vinnarna är de som inte behöver slåss för det.