Trots att Wetterstrand är mest känd av de två spelar Valterssons avhopp kanske större roll för politiken under resten av mandatperioden. Mikaela Valtersson står ovanligt långt till höger för att vara miljöpartist, och hon har varit inblandad i de två uppgörelser MP har gjort med alliansregeringen (om arbetskraftsinvandring och integrationspolitik). Det kan bli svårare för den borgerliga minoritetsregeringen att göra upp med MP när Valtersson slutar.
Och det anar hon kanske själv, för avgångsbeskedet levererades tillsammans med en uppmaning till MP att "nyansera sin uppfattning om Moderaterna" (DN Debatt 27/8). Valtersson skriver att MP:s mål måste vara att sitta i regering 2014, och att det kräver att man är beredd att samarbeta både med S och M. "De nya Moderaterna är ingen PR-byrå" skriver hon, men av reaktionerna att döma är det just vad många i MP tror.
Även om partikamraterna inte delar Mikaela Valterssons pragmatiska syn på moderater så har hon och Maria Wetterstrand gjort viktiga insatser för att strama upp MP till ett regeringsdugligt parti. Det är inte länge sedan MP sågs som ett gäng miljötomtar med verklighetsfrånvända idéer. Även om det fortfarande förekommer tomteidéer bland gräsrötterna ses partiet nu som i högsta grad regeringsdugligt - Reinfeldt anstränger sig hårt för att charma över MP på sin sida.
I det läget tycker nog många både i och utanför MP att det är synd att Wetterstrand och Valtersson lämnar riksdagen. Men någon av dem eller båda kanske återvänder. MP:s stadgar säger att en riksdagsledamot för partiet får sitta högst tre mandatperioder i följd, sedan måste man göra något annat i tre år. Det är tre år till 2014, så Wetterstrands och Valterssons avhopp nu bäddar faktiskt för riksdagskandidaturer då.