I gamla flickromaner när hjältinnan har blivit lämnad av sin hjärtevän tröstar alltid någon med orden: "Mister du en står dig tusen åter". Önskedrömmen är att ärligt kunna säga så till den som i dag blir av med jobbet.
Det vore nämligen den optimala tryggheten på arbetsmarknaden. LAS, turordningsregler, a-kassa och avgångsvederlag i all ära - vetskapen om att det blir nya jobb lediga varje dag, att arbetsmarknaden söker människor med alla olika slags bakgrunder och kompetenser måste vara den bästa tryggheten.
Tyvärr är det inte så. Kris och lågkonjunktur gör läget värre, men även när konjunkturen blomstrade hade Sverige en ganska trögrörlig arbetsmarknad.
Paradoxalt nog beror det delvis på regleringar som har införts just för att öka tryggheten.
Professor Magnus Henrekson skriver på DN Debatt (11 januari) om hur turordningsreglerna i LAS invaggar anställda i en falsk trygghet. De tror att "sist in, först ut" gäller, men när det blir dags att friställa förhandlar fack och arbetsgivare bort turordningen i nio fall av tio enligt Henrekson. I värsta fall leder detta till att människor avstår från chanser och möjligheter och stannar på ett jobb där de vantrivs för att skydda sin trygghet - som de upptäcker var en bluff den dag det blir uppsägningar.
Hårddraget kan man säga att turordningsreglerna lurar människor att röra sig mindre på arbetsmarknaden, utan att ge den trygghet som förespeglas.
Om arbetsmarknaden präglades av rörlighet och flexibilitet skulle inte heller många fråga efter turordningsregler. Då skulle tryggheten bestå just i "Mister du en står dig tusen åter".
Slopade turordningsregler skulle också kunna mjuka upp dagens uppdelning av anställda i A- och B-lag: De fastanställda och de tillfälligt anställda. Därför bör turordningsreglerna försvinna, så att LAS renodlas till en lag för på vilka grunder en arbetsgivare kan säga upp anställda och hur det formellt går till. De som vid första ögonkastet framstår som förlorare - äldre, personer med hög sjukfrånvaro eller nedsatt arbetsförmåga - är de som drabbas hårdast när fack och arbetsgivare förhandlar bort turordningen. Även dessa personer tjänar mer på en rörlig arbetsmarknad än på en illusorisk turordningslista.
Men om fler ska ha modet att röra sig på arbetsmarknaden är det också viktigt med inkomsttrygghet under omställningar. Det är en delikat balansakt att hitta ersättningsnivåer och -perioder i a-kassan som ger tillräcklig trygghet att våga, men inte är så generösa att det lönar sig att vara arbetslös.
Förslaget från professor Lars Calmfors om generella avgångsbidrag till alla som förlorar jobbet (SvD Brännpunkt 12/1) är dock märkligt. Varför ska den som förlorar jobbet och genast hittar ett nytt få ett skattefinansierat bidrag?
Bättre vore att låta vanligt privatsparande få förmånligare villkor. Då kunde alla som ville spara på sitt eget "dra åt helvete"-konto, för den dagen man tröttnar på chefen, vill starta företag eller omskola sig.