För några månader sedan kom nya uppgifter om Dawit Isaak. Han uppges vara i livet och sägs sitta inspärrad i fängelset Karsholi i Eritreas huvudstad Asmara. Trots att hans enda brott är att han arbetat som journalist, behandlas han i likhet med sina fängslade kolleger som om han vore en kriminell person.
Dawit Isaak sägs nu hjälpa sina medfångar med att sköta mindre inköp och han skall därtill utföra ett mycket hårt arbete i fängelset. Att han är svensk medborgare med rötter i Göteborg, och att han inte ens fått någon rättegång, tycks inte spela någon roll för de eritreanska myndigheterna.
I dag uppmärksammas pressfrihetens dag över hela världen. I Stockholm arrangerar bland andra Journalistförbundet och Tidningsutgivarna en dygnslång vaka för Dawit Isaak på Sergels Torg.
Det är en alldeles nödvändig protest. Dawit Isaaks öde är förhållandevis okänt för många svenskar, trots att han idag suttit fängslad i 1 391 dagar. En jämförelse med den uppmärksamhet och snabba hjälp som Calle Jonsson fick när han misstänktes för ett knivdåd i Grekland, ger vid handen att "nya" svenskar inte behandlas på samma sätt som "gamla". Varken av medier eller av myndigheter.
Sverige regering har visserligen fått kritik för sin senfärdighet, men den kan inte anklagas för att ha varit helt passiv i Dawit Isaaks fall. Bland annat har utrikesminister Laila Freivalds tagit upp fallet med sin eritreanske kollega. Dessutom har EU-parlamentet krävt att Dawit Isaak skall friges.
Men det behövs uppenbarligen mer glöd, och mer tryck bakom orden. Hittills har Eritreas regering inte varit intresserad av ett frisläppande. Symtomatiskt nog vägrar Eritreas ambassad att ta emot en protestlista som ett antal svenska organisationer varje vecka försöker överlämna.
Nu är Dawit Isaak knappast den enda journalisten som visat sig leva farligt. I en färsk rapport pekar Reportrar utan gränser ut Kina som världens största journalistfängelse. Där sitter minst 27 journalister bakom lås och bom.
Till de politiska ledare som idag kränker massmediefriheten i stor skala hör föga förvånande Fidel Castro, Kim Jong-Il och Muammar Gaddafi. Andra namn -- i vår omedelbara geografiska närhet -- är Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko och Rysslands president Vladimir Putin. Oroande nog visar EU-länderna förvånansvärt lite intresse för utvecklingen i både Minsk och Moskva.
Förra året dödades 53 journalister runt om i världen. Det är den högsta siffran sedan 1995. Bara i Irak dödades 19 journalister. Men det finns även glömda konflikter -- exempelvis Tjetjenien och norra Uganda -- där utländska journalister skulle riskera livet om de hade kommit tillräckligt nära för att skildra civilbefolkningens lidande. Lägg därtill den rädsla och självcensur som förekommer i diktaturer.
Hot och våld mot journalister angår inte bara Dawit Isaak och andra, enskilda yrkespersoner. Det handlar om frihet och mänskliga rättigheter för hela samhällen.
Det låter enkelt. Men det kräver mod.