I går sändes rättegångsförhandlingen om mordet på Anna Lindh på tv. En stor händelse, inte bara för att det handlade om det mest uppskakande brottet sedan mordet på Olof Palme. Utan också för att det var första gången en rättegång kablades ut i svenska hushåll.
I många andra länder har detta förfarande varit vanligt sedan länge. Många anser säkert att det är på tiden att även våra medborgare får ta direkt del av de viktiga inre angelägenheter som den egna rättsskipningen utgör.
Ett första genombrott i denna sorts demokratisering skedde under den så kallade Ebbe Carlsson-affären på 1980-talet. När hela denna tvivelaktiga historia skulle klaras upp i konstitutionsutskottet var socialdemokraterna mot sin vilja tvungna att låta utfrågningarna ske helt öppet inför tv-kameror och allmänhet. Detta för att den moderate KU-ledamoten Anders Björck effektivt hade bekämpat den lyckta dörrarnas kultur genom att efter varje KU-möte noga redogöra för medierna vad som hade avhandlats.
När sådana som Sveriges statsminister, Säpo-agenter, Carl Lidbom och Ebbe Carlsson själv drabbade samman med Björck i folks vardagsrum var det en spänningsnivå som stundtals stod i klass med amerikanernas öppna förhör med anledning av Iran-Contrasskandalen under samma decennium.
Reformen var en seger för Björck och för svensk offentlighet. Men det är därmed inte helt säkert att vi måste stadfästa principen att rättegångar skall tv-sändas hur som helst.
För det första är det en viss skillnad mellan parlamentariska frågningar och rättegångar. KU:s uppgift är att granska huruvida regeringen och enskilda statsråd agerar inom grundlagens ramar. Till KU kallas i princip enbart offentliga personer. Till rättegångar kan vilken privatperson som helst tvingas infinna sig, utan att ha den minsta lust att ha sin fysiska person förevigad av kameran.
Till KU kallas inte heller personer som genom sina vittnesmål riskerar att utsättas för hot eller våld. Det är däremot en allt vanligare företeelse i svensk brottsbekämpning, att vittnen backar ur av rädsla för repressalier. Det råder väl knappast något tvivel om att tv-sända rättegångar skulle förstärka den psykologiska motviljan hos dessa.
För det andra finns undantag från KU:s praxis. Är det något tvunget konfidentiellt som berörs så ser man helt enkelt till att hålla den delen av utredningen bakom lyckta dörrar. Skall rättegångar göras helt publika måste rimligtvis samma möjligheter till speciella konstruktioner ges i deras fall. Och sådan var ju också diskussionen inför tv-sändningen i går.
Men vad gäller problemet med vittnesskyddet måste det nog sättas i samband med Sveriges generellt svaga skydd för vittnen. Identitetsskyddet är minimalt utvecklat i vårt land. Det måste till betydligt skarpare lagstiftning och mer resurser i den vägen om rättegångar skall exponeras än mer än vad de gör i dag.
För informationsfriheten var den tv-sända Lindh-rättegången en stor seger. Men för rättssäkerhetens skull är det oerhört viktigt att denna nya princip både tillämpas med försiktighet och understöds av andra reformer i rättsskipningens tjänst.