Nog var det en händelse som såg ut som en tanke. Under en och samma dag framträdde två bilder av utvecklingen inom svensk skolpolitik som båda pekade i rakt motsatta riktningar. Å ena sidan skolminister Ibrahim Baylan som förklarar att de tre samarbetspartierna inte kommer att presentera något gemensamt förslag till skollag, och att rege-ringen istället lägger fram ett helt eget sådant på onsdag. Å andra sidan moderatledaren Fredrik Reinfeldt som framträder tillsammans med företrädare för lärarfacken i en artikel i vilken det utlovas en dryg miljard till ökad lärarkompetens.
Moderaterna har ju bland mycket annat omprövat sin skolpolitik. Från en entonig pläde-ring för friskolor till ett helhetsperspektiv i vilket även kvaliteten på den kommunala skolan sätts i fokus. I denna strävan har man bland annat funderat över hur man kan uppgradera läraryrket genom att foga det tätare till relevant forskning. Trots att skollagen slår fast att huvudmännen skall sträva efter att anställa lärare med forskarutbildning har bara en procent av grundskolans lärare sådan kompetens.
Det är inte godtagbart, och i det konstaterandet har moderaterna och lärarfacken funnit varandra. Parterna har efter att ha träffats och diskuterat problemet funnit att de har samma uppfattning om läget och vad man skall göra åt det. Receptet är en serie av åtgärder i vilken bland annat ingår 350 miljoner för att finansiera ett nytt institut för forskning och forskarutbildning för lärare. Vidare vill moderaterna avsätta en miljard per år för fortbildning av lärare.
Så fungerar ett gott samhälle! Partier och organisationer funderar, resonerar och finner var-andra i en gemensam ambition att få till stånd förbättringar. När moderaterna dessutom meddelar att de vill se en lärarauktorisation skapas är det en förändrad hållning (till det bättre, skall sägas) de uttryckligen tillskriver lärarfackens argument.
Och under det att moderater och lärare kommit överens har regeringen och dess samarbetspartier alltså funnit att de inte kan samarbeta i frågan. I helg-en hoppade ju miljöpartiet av förhandlingarna med att formulera en ny skollag. Anledningen var att skillnaderna var för stora i synen på skolornas frihet.
Så vad händer? När regeringen upptäcker att man sitter ensam kvar i båten med vänsterpartiet tackar man för sällskapet och siktar på att lägga fram ett lagförslag själv i stället.
Lars Ohly är förstås uppbragt över att plötsligt kastas överbord på det sättet och det går att förstå. På papperet finns ingen anledning till det. Och i realiteten handlar det om att regeringen inte ser någon poäng att ha med vänsterpartiet att göra när miljöpartiet ändå är ute ur bilden.
Sådan är alltså stämningen mellan de aktörer som faktiskt bestämmer i svensk skolvärld. Det är en förskräckande bild. Särskilt när den ställs i kontrast till det samtalsklimat som moderaterna och lärarfacken uppvisar. Det är inte svårt att se i vilken miljö den goda skolpolitiken utformas.