Nu kan äntligen det riktiga arbetet börja. Med att utreda vad som faktiskt gått fel. Efter veckor av kaos, gräl, frustration och förvirring är nu till slut en kommission tillsatt för att gå till botten med statens hantering av Asienkrisen. Trots det hårda tonläget i övrigt enades ju regeringen och oppositionen tämligen snabbt och smärtfritt om att tillsätta en politiskt oberoende fyrmannagrupp för uppgiften.
Detta med politiskt oberoende är viktigt. Den nuvarande regeringen äger nämligen två egenskaper som är väsentliga i sammanhanget: dels är den ansvarig för sina egna och sina myndigheters försummelser under krisen och dels tar den gärna tillfällen i akt att politisera statsmaskineriet.
Som yttersta garant för kommissionens integritet står hovrättspresident Johan Hirschfeldt. Som en av landets främsta jurister ter han sig väl lämpad. Men redan nu, faktiskt omedelbart efter kommissionens tillsättande, har han att hantera två uppflammande hot mot dess trovärdighet.
Det första rör gränserna för dess uppdrag. I direktiven står att man skall utvärdera hur riksdag, regering, och de centrala myndigheterna, inklusive Regeringskansliet och utlandsmyndigheterna, har agerat i samband med Asienkrisen. Men detta ifrågasätts nu. Av socialdemokrater i konstitutionsutskottet, KU, som hävdar att det är KU och ingen annan instans som har i uppdrag att granska regeringen och enskilda statsråd.
Det är inte svårt att se vad som lurar i bakgrunden. Göran Persson själv har ju helt uppenbart mycket att svara för. Risken att kommissionen skulle ge en ofördelaktig, för att inte säga irreparabel, bild av hans kompetens som statsminister är så stor att man helst ser att den sortens granskning inte sköts av politiskt oavhängiga personer.
KU är i det perspektivet lämpligare, även om företrädare för oppositionen också ges utrymme att agera. KU är trots allt politiskt åtkomligt för regeringen, och dess slutsatser skulle inte äga samma tyngd som den kommissions som skapats för ändamålets skull i en exceptionell situation.
Men i sak förhåller det sig naturligtvis så, att KU alls inte har ensamrätt på att granska regeringen. De har i uppdrag att göra det löpande, javisst. Men alls ingen ensamrätt. Självklart kan regeringen uppdra åt ett parallellt organ att utvärdera statsrådens agerande under en viss situation. Något annat vore absurt och knappast värdigt ett öppet samhälle.
Hirschfeldt har meddelat att han kommer att sammanträda med företrädare för KU för att göra upp om arbetsfördelningen. Förhoppningsvis är det ett diplomatiskt sätt att säga att han kommer att förklara att han har ett uppdrag som han inte har mandat att förhandla bort. För skulle han förhandla bort det är det en skandal.
Det andra hotet mot kommissionens trovärdighet är de flag-ranta försöken att utnyttja dess existens till att kväva debatten. I tre veckor nu har ju medierna blottat regeringens impotens på ett förödande sätt. Men nu ser socialdemokraterna sin chans att lägga locket på genom det gamla tricket att hänvisa till pågående utredning. Det var närapå i samma ögonblick som kommissionens medlemmar presenterades som regeringen tvärt tystnade. Pressekreterare efter pressekreterare, statsråd efter statsråd, vägrade säga ett pip till medierna med hänvisning till att de inte ville "förekomma" eller "störa" kommissionen i dess arbete.
Äntligen, tänkte väl en hel del personer i regeringskansliet, och lutade sig tillbaka för att njuta andrummet från folkets vilja att ställa dem till svars. Och det är ett andrum, som om deras beteende accepteras, kommer att ges dem fram till december 2005, då kommissionens arbete är klart.
Det vore en katastrof. Skall svenska folket få klarhet och någon slags sinnesro måste debatten kring Asienkrisen få fortsätta. Att helt sonika skjuta upp den till slutet av året vore fullständigt orimligt och dessutom kränkande för de omkomnas anhöriga. Om inte annat måste av rent principiella skäl demonstreras att en regering inte skall kunna neutralisera en besvärande medial granskning på det här sättet.
Det finns ett sätt att stoppa det politiska flyktförsöket. Det är att Johan Hirschfeldt tydligt deklarerar att det inte finns minsta skäl för någon att vägra svara på frågor med hänvisning till hans arbete. Tvärtom, kommissionen arbetar, som det står i direktivet, "med ett öppet arbetssätt och ett tydligt medborgarperspektiv". Det blir mot den bakgrunden närmast pliktigt för dess ledamöter att protestera mot regeringens oblyga försök att utnyttja dem.
Men naturligtvis bör även and-ra, alla, som vill se en fri och öppen debatt protestera.