Några dagar tidigare hade vi vandrat på de fina promenadvägarna på Capri längs blommande trädgårdar upp till ruinerna av den romerske kejsaren Tiberius palats, Villa Jovis, anlagd ungefär vid tiden för Kristi födelse och utgrävd först i modern tid. Vi hade förfasat oss över Tiberius grymhet när vi tittade på den högt belägna klippan, i guideböckerna kallad Tiberius Jumping-off point, från vilken han kastade ut dem som fallit i onåd.
Suetonius, den romerske historikern, beskrev några hundra år senare hur det gick till:"På Capri visar de fortfarande platsen för avrättningarna. Efter lång och raffinerad tortyr, kastades de dömda ut från klippan framför kejsarens ögon. Nedanför väntade en grupp sjömän med åror och harpuner för att slita sönder deras kroppar och försäkra sig om att det inte fanns kvar tillstymmelsen till liv."
Vi lämnade Villa Jovis, skakade av oss fasan över gångna tiders grymhet och återvände till San Michele på Anacapri, den svenske läkaren Axel Munthes skapelse som ligger på en annan klippa med en otrolig utsikt över Neapelbukten, dit författare och konstnärer och journalister kan få komma -- om de har tur -- och sitta och arbeta ostört under några veckor.
Och nu satt vi runt bordet i gästhemmet för att lyssna på veckans föredrag. Denna gång skulle det hållas av Kaa Eneberg, DN-journalisten som numera är författare och i färd med att skriva sin tredje bok om de svenska kommunisterna som gav sig av till Sovjet på 20- och 30-talen i hopp om ett gott och rättvist liv. Och återigen var det som att färdas från solig idyll till grymmaste tortyr.
De kom från Hallstavik, från Nacka och Tumba och Kiruna, värvade av Stalin. De var minst femhundra, troligen fler, och de hamnade i Karelen där de nu skulle börja sina välordnade liv som goda Sovjetmedborgare. Men verkligheten skulle visa sig vara en annan. Efter elände och umbäranden lyckades de flesta av de femhundra ta sig hem. Men andra hamnade i Gulag, minst fyrtio avrättades och ytterligare fyrtio har inte gått att spåra.
Kaa Eneberg berättade om falska dödsattester som skulle övertyga de efterlevande att deras fäder och mödrar dött en naturlig död. I själva verket blev de avrättade, vilket hon har dokumenterat. Hon berättade om arrangerade "trafikolyckor", hon berättade om hela familjer som svalt ihjäl i Sibirien. Mödosamt har hon grävt fram fakta och intervjuat efterlevande.
Varför har det varit så tyst om detta -- ända tills Kaa Eneberg skrev sina böcker, "Tvingade till tystnad" och "Förnekelsens barn"?
En förklaring är att det varit politiskt känsligt. Tage Erlanders rege-ring lär ha manat till tystnad: "Annars får vi inte ut Wallenberg." En annan är okunskap.1955 skrev UD till många av de så kallade Kirunasvenskarna och erbjöd dem komma hem. Problemet var bara att flera av dem avrättades redan 1938. En tredje förklaring heter skam. Många av de återvändande blev illa behandlade av sina partikamrater i Norrbotten. De var ju det skamliga beviset på att Stalins Sovjet inte var det paradis som hade utmålats. När en av de överlevande på senare år försökt få upprättelse från vänsterpartiet har det varit nobben från kretsen runt Lars Ohly.
Drömmen om Sovjet tycks alltså leva.
Krönika
Ami Lönnroth
Politisk krönikör