Twitter, en webbplats för utbyte av åsikter, ges allt större utrymme i svensk media. Men även om många användare utgörs av proffstyckande politiker och journalister, deltar färre än var tjugonde svensk i övrigt, enligt en undersökning av TNS/Sifo. Bevisligen delas inte mediernas fascination inför Twitter av allmänheten.
Här om veckan presenterade Google sin nya produkt Google Glass - glasögon som visar information i bärarens synfält, exempelvis från sociala medier. Bland försiktigt positiva omdömen antyds det praktiska i att vid behov diskret kunna googla främmande människors namn, till exempel på diverse mingel. Man förtjusas över möjligheten på så sätt snabbt få allsköns information om personer från Internet, inklusive personens egna åsikter, kompletterat med andras spekulationer om personens privatliv och ekonomi på tjänster som Twitter, Flashback och Ratsit. Allt för att bekvämt slippa riskera felbedömningar i val av umgänge och naivt ovetandes associera sig med oönskade bekanta, kan man föreställa sig.
Men med sådan utveckling är det inte utan att man frågar sig huruvida de sociala mediernas käpphäst - att de skulle föra människor närmare varandra - verkligen stämmer.
"Vi dricker för mycket, röker för mycket, spenderar för mycket pengar, skrattar för lite, kör för fort, blir arga, stannar uppe sent, vaknar för trötta, läser för lite, tittar för mycket på teve. Vi har utökat vårt ägande av saker men men minskat vårt innehav av värde. Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta. Vi har lärt oss mer om att underhålla oss men mindre om att leva. Vi har lagt till år till våra liv, men inte liv till våra år."
Vid en utökning av satirikern George Carlins (1937-2008) generalkritik mot det moderna samhället till sociala medier, blir Sanna Raymans följdfråga "Kan man leva utan Twitter?" mer än retorisk. Sällan känns en replik - särskilt online - så omotiverad.