Marita Ulvskog, socialdemokraternas partisekreterare, föreslår på DN Debatt (20/6) att pengar som privatpersoner skänker till de politiska partierna ska redovisas med namn. Åtminstone om det handlar om större belopp, exempelvis över 20 000 kronor.
Det är ett tänkvärt förslag.
Men det finns en hake. Den givare som verkligen vill vara hemlig kan ju enkelt dela upp sina pengar i mindre summor - till exempel 19 950 kronor - och donera en serie belopp via vänner och bekanta. En bestämmelse om att privata bidrag ska redovisas är alltså lätt att kringgå. Det betyder inte att det är en dålig idé - men dess betydelse kommer att bli begränsad.
Och som vanligt går Ulvskog för långt. Hon fortsätter sin debattartikel med att kräva att opinionsbildande organisationer som Timbro och Skattebetalarnas förening ska redovisa vem som skänker bidrag till deras verksamhet. Det är ett förslag som i värsta fall hotar yttrandefriheten.
Riksdagspartierna och deras ekonomi kan i vid mening betraktas som en del av den offentliga makten. Det kan vara rimligt att ställa höga krav på genomsiktlighet.
Men tankesmedjorna är en del av den opinionsbildning som bör vara helt fri. En givare kan ha både usla och hedervärda skäl att inte vilja skylta med sitt bidrag till åsiktsbildningen. Blotta tanken på att ett ekonomiskt bidrag till en tankesmedja kan ifrågasättas skulle kunna få givaren att avstå. Och tankesmedjorna behövs.
"Vi är stolta över vårt samarbete", skriver Ulvskog om de miljoner som går från fackförbunden direkt in i s partikassa. Den som i stället ger pengar till Timbro skulle förmodligen välja andra ord - men det betyder inte att de skulle ha något att skämmas över.