I en serie artiklar har Corren granskat Stångåstadens etiska regelpolicy och vilka öppningar den ger för privata affärer mellan anställda och bolagets leverantörer. Exemplet som lyftes var en tjänsteman på Stångåstaden som anlitade en leverantör för renovering av sin privata bostad. Ett jobb som tycks ha varit kraftigt rabatterat - vilket tjänstemannen dock förnekar.
Kompispris eller ej, det kan tyckas självklart att en anställd på ett bolag inte ska nyttja leverantör för privata tjänster. Blotta förekomsten kan väcka misstankar, även om affären går schysst till. En leverantör till ett stort kommunalt bolag kan känna sig frestad eller till och med tvingad att ge förmåner för att få behålla sitt eftertraktade kontrakt.
Men sett till Stångåstadens policy är det långt ifrån självklart att sådana affärer ska undvikas. I stället tillåts anställda att anlita bolagets avtalspartners för privata ändamål så länge priset är "rimligt" och inte lägre än det Stångåstaden betalar. Som visst skyddsnät ska affären godkännas av "närmsta chef".
Exemplet med tjänstemannen som anlitade en leverantör för renovering av sin egen bostad är från 2005, då en än mer tillåtande policy rådde. 2009 skärptes den - men lämnar ändå ganska mycket att önska gällande hopblandning av privata och offentliga affärer.
De tre frågor som korruptionsexperten Gissur Ó Erlingsson vid Linköpings universitet reser mot policyn är befogade:
1. Vad innebär ett "rimligt" pris när en anställd anlitar en bolagsleverantör för privat arbete?
2. Varför ska den anställde betala samma pris som ett stort bolag förhandlat till sig i stället för rådande marknadspris?
3. Varför råder policyn anställda att rådgöra med sin "närmsta chef" när det öppnar för subjektiva bedömningar?
Stångåstadens vd ger det motsägelsefulla svaret att policyn är bra, men ändå ska ses över. Det är slöseri med tid. I stället borde policyn förpassas till papperskorgen och ersättas av den som hela Linköpings kommun ska leva efter - och därmed även Stångåstaden, eftersom kommunens policy väger tyngre än bolagets egen.
Kommunpolicyn säger att minsta misstanke om muta (och där ingår rabatter och sidoleveranser vid exempelvis husreparationer) är oacceptabel. Och extra nogsamhet ska iakttas av anställda som sysslar med upphandling och inköp.
Sverige är inget land med utbredd korruption, om vi med det menar attachéväskor med sedelbuntar som överlämnas under bord. Men att tjänster byts mot gentjänster eller att fakturor skrivs på fördelaktiga sätt, är förmodligen vanligare än vi hoppas och tror.
Sådana affärer hamnar i en gråzon där den moraliska aspekten ofta överträffar den juridiska. Även om inget brott begåtts drar sådana saker med sig rykten som inget företag - allra minst ett stort kommunalt - vill eller har råd att dras med. Därför bör Stångåstaden göra allt för att minimera risken att sådana affärer, eller ens misstankar om sådana, uppkommer.