Feministikonen Nina Björk har fått barn och skrivit en doktorsavhandling i litteraturvetenskap - Fria själar - som försöker krossa liberalismen utifrån att vi är biologiska varelser.
Redan i förordet beskriver Björk spädbarnet i sin famn, hans hjälplöshet och totala beroende, och drar slutsatsen att liberaler som hävdar att människor är (borde vara) självständiga individer har fel.
På ett sätt är det förståeligt. Som nybliven förälder är det lätt att reagera mot omvärldens brådska att göra barnet självständigt genom att separera det från föräldrarna. Å andra sidan måste föräldrars uppgift vara just att göra barnen självständiga - även om man kan diskutera hur bråttom det är.
Och Nina Björk lämnar snabbt spädbarnen. Deras hjälplöshet och beroende är bara en bild hon präntar in för att vi ska förstå att liberalismens idé om självständiga, oberoende individer är omänsklig.
Om Björk hade hängt kvar litet längre vid småbarnen hade hon fått svårigheter. En av hennes teser är nämligen att liberala idéer är så starka i vårt samhälle i dag att allt och alla omfattas av dem.
Men det som anses självklart i Sverige - förskola från ett års ålder för barnets och föräldrarnas självständighets skull - innebär att både barn och föräldrar i stället görs beroende av välfärdsstaten. Förskolan liksom socialförsäkringarna och äldreboendena är mer socialdemokratiska och socialliberala än klassiskt liberala. Hela den skattefinansierade välfärden gör oss förvisso mindre beroende av varandra i de direkta, mellanmänskliga relationerna - familj, släkt och vänner - men vi blir desto mer beroende av välfärdsstaten. Björks tes att liberalismen genomsyrar samhället håller alltså inte.
När Björk kritiserar de liberala tänkarna John Locke och John Stuart Mill lider framställningen av att staten är en blind fläck för henne. Deras tankar om individers suveränitet i förhållande till staten tolkar Björk om till individernas oberoende av varandra.
Hon menar också att liberalismens ideal om fria, självständiga individer, rationalitet och konkurrens leder till orättvisor och att vissa får svälta. Vi får dock inte veta hur en bättre modell enligt Björk ser ut. Kanske beror det på att alternativen enligt historien är kommunistiska diktaturer - som förutom åsiktsförtryck brukar leda till just svält - eller högbeskattade välfärdsstater, som Sverige.
Björk låtsas inte heller om skillnaden mellan de tveklöst beroende - småbarn, svårt funktionshindrade eller äldre dementa - och friska, vuxna människor. Liberalismen betraktar vuxna människor som fria individer som både får och förväntas bestämma över och ta ansvar för sig själva. Vem som i stället borde bestämma över och ta ansvar för människorna besvarar aldrig Björk.
Som alla ideologier har liberalismen sina fel och brister, men att vi är beroende av varandra är inte ett argument för att förkasta dess idéer om fria människor som bestämmer över sig själva.