Ändå går debatten på tomgång. I stället för att fråga sig hur man kan angripa orsakerna, används ungdomsarbetslösheten som ett slagträ för att ge gamla budskap en ny, fräsch kostym.
Så försöker arbetsgivare och fack att slå varandra i huvudet med ungdomsarbetslösheten när de diskuterar turordningsreglerna i Las (lagen om anställningsskydd). Flera debattartiklar den senaste tiden har handlat om huruvida unga förlorar jobbet på grund av "sist in-först ut" (DN Debatt 27/8 och 21/9 respektive Aftonbladet Debatt 7/10).
Det båda sidor missar är att unga - liksom andra som är oetablerade på svensk arbetsmarknad - missgynnas av Las, men indirekt snarare än direkt.
Las sänker nämligen rörligheten på arbetsmarknaden, särskilt i kristider. När etablerade inte vågar byta jobb blir det färre chanser för oetablerade.
Arbetsgivare blir dessutom rädda att "satsa på fel häst". Hellre än nya fastanställningar låter de befintlig personal jobba mer, eller använder tillfälliga anställningar.
Men kanske är de höga ingångslönerna en viktigare pusselbit än Las.
Den som är ny på sitt första jobb är inte lika produktiv som en erfaren medarbetare. Arbetsgivaren måste räkna med inlärningsperiod. Ändå är löneskillnaden ofta liten mellan nya och erfarna medarbetare.
För många arbetsgivare kostar det därför mer än det smakar att ge en ung person chans till ett första jobb. Och politikerna tycker att det är i sin ordning. På annat sätt kan man inte tolka att både de rödgröna och Moderaterna vill bekämpa ungdomsarbetslösheten med kraftiga subventioner till arbetsgivare som ger jobb till friska, starka ungdomar. Modeller och namn skiljer sig åt, men i grunden är de överens: Arbetsgivare måste få ekonomiska morötter för att anställa unga.
Det är ett problem. För det första för att varje skattekrona som går till subventionerade anställningar av friska unga inte går till något annat - skolan får mindre pengar, med risk att fler elever misslyckas, eller äldre funktionshindrade som skulle behöva anställningsstöd blir utan.
För det andra skickar det farliga signaler till de unga. Efter skattefinansierad barnomsorg och utbildning ska de äntligen ut i arbetslivet, tjäna egna pengar och bidra till samhället - inte! "Du duger inte, vi måste skjuta till skattepengar för att du ska få jobba", säger politikerna.
Naturligtvis finns en mindre grupp unga arbetslösa som behöver subventionerade anställningar, funktionshindrade och ungdomar som misslyckats helt med skolan.
Men för majoriteten unga borde det inte behövas subventioner. Skattepengarna behövs till annat och ungdomarna bör få uppleva att de jobbar ihop till sin lön. Men för att komma dit måste vi våga diskutera varför så få arbetsgivare tycker att det är värt pengarna att anställa unga.