CORREN berättade i förra veckan att landstinget och Linköpings kommun grunnar på att bilda en mellanvårdsenhet, ett mellanting mellan vård på psykiatrisk klink eller rättspsyk. Tanken är utmärkt. Tretton år efter den nationella psykiatrireformen står det klart att befintlig verksamhet är alltför stereotyp och allt annat än individanpassad.
BARN- OCH ungdomspsykiatrin är inte lika fastlåst i cementerade, sektorsåtskiljande strukturer. Verksamheten i Östergötland avviker inte nämnvärt från den som bedrivs på andra håll. De akuta hoten mot barn- och ungdomspsykiatrin är två: Landstingsledningens generella så kallade sparkrav (140 miljoner kronor 2009/2010) samt avsaknaden av ett brett och heltäckande sektorsövergripande samarbete.
VAD BETYDER "besparingen" för tillgängligheten? Hur har de "extra" miljoner kronor som staten pytsat ut till barn- och ungdomspsykiatrin investerats i Östergötland?
LANDSTINGET i Östergötland satsade så sent som 2006 nio miljoner kronor på barn- och ungdomspsykiatrin, utöver befintliga medel. Bonuspengarna skulle ansvändas till "förbättrad tillgänglighet". Trots satsningen tvingas barn- och ungdomspsykiatrin avvisa sökande. Orsaken är dels inbyggda systemfel (för lite av samverkan mellan landsting och kommuner och mellan olika aktörer) dels en ökad anhopning av unga, i synnerhet tjejer, som har svårt att hantera tillvaron.
ANTALET UNGA flickor 12-20 år som medvetet skadar sig själva fortsätter att öka, och det är nästan kusligt att se hur mycket som skiljer de olika kommunerna åt när det gäller att möta de unga, invärtes sargade tjejerna. Här behövs definitivt regionalt förankrade, samordnade insatser, inte minst i fråga om kunskaps- och kompetensspridning.