Fredag i Linköping, och den annalkande natten flåsar den sena kvällen i nacken. Unga berusade tonåringar hojtar och gafflar. Någon spyr. Scenen går säkert igen i de flesta stadskärnor, och vi vuxna förfasar oss. Över tonåringarna som knappt vuxit ur barnkläderna och ragglar omkring som skrålande fyrtorn. Men vad hjälper det att moralisera över berusade ungar? Upprördheten bör istället riktas mot de föräldrar som låter sina barn fara vind för våg. Föräldraskapet är det största ansvar en enskild person kan ikläda sig; några fiixar inte ansvaret, de måste få stöd, men det räcker att vistas i en stadskärna en sen fredagskväll för att förstå att alltför många skiter i att ta ansvar. Vad gör de istället? Sitter hemma och groggar?
Värst av allt: Allt fler föräldrar förser sina tonåringar med alkohol. Enligt en undersökning som kommunfullmäktiges omsorgsutskott i Linköping gjorde 2002 får 44 procent av eleverna i årskurs 8 sin alkohol från föräldrar eller syskon. Snacka om missriktad välvilja.
Barn och ungdomar formas av de signaler vi vuxna skickar ut. Alltså tyder allt på att konsumtionen av alkohol fortsätter att öka. Ungarna ser hur horder av julaftonspralliga vuxna drar iväg i husbilar och med släpkärror till Danmark och Tyskland för att köpa öl, vin och starksprit. Ungarna hör hur höga alkoholskatter och stränga införselregler beskrivs som en inskränkning av den personliga integriteten. Att supa sig redlöst berusad är häftigt, en mänsklig rättighet, förmedlad inte minst av den dramatik som ackompanjerar dokusåporna i teve.
Europa skriker efter en samordnad och restriktiv alkoholpolitik, men allt börjar hemma, vid köksbordet. Att köpa ut alkohol till ungar i högstadieåldern och låta dem supa på stan är att brista i föräldraansvar.
TORBJÖRN GUSTAVSSON