I insändaren skriver kvinnan om sin åttaårige son som petats från sitt ishockeylag. Grabben saknar de "rätta grunderna" enligt ledarna. Nu får han inte följa med på den hockeycup de flesta av hans kompisar ska iväg på. Till Expressen säger Tommy Boustedt, utvecklingsansvarig på Svenska ishockeyförbundet, att han hör talas om 3-4 sådana här fall varje år trots att "det är helt emot alla riktlinjer vi har i svensk ishockey". Att säga något annat vore förstås mycket märkligt.
Vad är det egentligen vi har att göra med här? Är det vuxna idrottsledares mobbning av ett barn? Är det överentusiastiska tränares vinnarinstinkt som går bortom vett och sans? Ja, kanske. Idrotten har sannerligen ett jätteproblem när leken allt för tidigt förvandlas till allvar. Att döma av reaktionerna på insändaren upplever många att detta är ett vanligt förekommande problem inom ishockeyn (och även andra idrotter för den delen). Vanligare än Tommy Boustedt ger sken av.
Samtidigt är det är allt för enkelspårigt att kasta skit på engagerade föräldrar som offrar kvällar och helger för att ungdomsidrotten ska fungera. Alla som besökt en ungdomsmatch eller tävling i någon av våra populära sporter vet att det finns ledare som beter sig som om det vore VM-final och inte knatteligan. Men det finns också många som inte är sådana.
Alla - både barn och vuxna - har olika relation till idrotten. För varje förälder som främst ser det som en social verksamhet och motion för barnen finns det en annan som vill använda idrotten till att fostra vinnarinstinkt och kämpaglöd. För varje unge som helst åker runt och dagdrömmer på isen finns det en annan som skriker av ilska efter matcherna för att medspelarna är för oengagerade och förstör för laget. Barn- och ungdomsidrottens svåra balansakt är att göra plats för alla; såväl överengagerade ledare som leksugna barn.
Men det finns konkreta förbättringspunkter som alla idrottsförbund kan försöka uppfylla. Ledare som prompt känner att de måste toppa ett lag behöver inte vara olämplig som ungdomstränare, men ska kanske skickas uppåt i åldrarna och inte träna de allra minsta. För att undvika jobbiga och infekterade jävsituationer bör föräldrar helst inte träna sina egna barn. Även om det sistnämnda är svårt, speciellt i små föreningar.
De flesta som börjar idrotta blir inte proffs. Talang och rätt inställning saknas, eller så väljer man helt enkelt att prioritera annat i livet. Det är också svårt att förutspå vilka barn som kommer att bli de mest framgångsrika när de är i knatteåldern. Det är bättre att ungdomar själva får inse sina begränsningar när de är gamla nog än att såra en åttaåring helt i onödan.