Länge har Linköping varit stolt över sitt universitet. Liksom man är på alla orter där det finns ett universitet eller en högskola som vill bli ett. Det hör till. Och med all rätt. Forskning och utveckling är tätt sammanvävt.
Det finns tio sådana miljöer i Sverige som utmärker sig framför andra. Vetenskapsrådet vet vilka. Man har nämligen låtit en expertpanel av internationella forskare gå igenom ansökningar från hela Sverige för att fördela medel avsedda för just grundforskningsmiljöer som bedöms vara särskilt kvalitativa. Tio sådana "starka forskningsmiljöer" inom olika discipliner utsågs i går. Dessa kommer att få dela på 220 miljoner kronor under fem år för att ytterligare vässa sin spetskompetens.
De kreativa och internationellt konkurrenskraftiga miljöer det är frågan om finns i Uppsala, Göteborg, Lund, Stockholm och Umeå.
Inte i Linköping, alltså. Men visst, det var säkert en strid på kniven.
Dock inte någon strid som angick Linköpings universitet. För faktum är att av sammanlagt 261 ansökningar sållades 27 fram i ett steg som föregick utgallringen av de 10 allra bästa. Men inte ens bland de 27 fanns Linköpings universitet representerat!
Det reser allvarliga frågetecken. Självbild och verklighet går uppenbarligen inte ihop. Lena Micko har bedyrat hur viktigt det är att fokusera på universitetet som ett led i säkrandet av Linköpings tillväxt och utveckling. Och visst har hon rätt i den ambitionen. Men ett universitet i sig är ingen garant för framgång. Kvaliteten på universitetets verksamhet spelar också roll.