I fredags publicerade Corren villkoren för Linköpings kommunala vd:ar. Månadslönerna pendlar mellan 70 000 kronor till 218 000 kronor. Mest omdiskuterat är Lejonfastigheters vd Per Ridnes avtal. Ridne har en lön på 120 000 kronor i månaden, en uppsägningstid på nio månader samt ett avgångsvederlag på 30 (!) månadslöner. Ett avtal så stötande frikostigt att Lejonfastigheters styrelseordförande Rutger Starwing (M) uppenbart inte ville stå för tecknandet av det.
Att vara vd för ett stort kommunalt bolag ska vara välbetalt. Men då bolaget är offentligägt och villkoren sätts av politiskt tillsatta styrelser, finns goda skäl till rim och reson. Vad gäller flera av fallen i Linköping kan såväl rim som reson starkt ifrågasättas.
Andra med frikostiga villkor är riksdagsledamöter. Arvodet, 58 300 kronor i månaden, kommer inte i närheten av de bäst betalda vd:arnas. Men inkomstgarantin är tämligen generös. En ledamot som fyllt 50 år och suttit i tre mandatperioder kan få drygt 38 000 kronor i månaden till 65 års ålder.
Om detta debatterade riksdagen i torsdags – till skillnad från kommunala vd:ar fastställer ledamöterna sina egna villkor. Samtliga partier var överens om att dessa är för frikostiga. Från och med nästa års val kommer de därför att förändras så inkomstgarantin ”bara” ger 85 procent (49 555 kronor) av arvodet i två år med krav på arbetssökande. Självklart vore att de nya reglerna gäller samtliga riksdagsledamöter – nyvalda som återvalda. Alla söker samma förtroende från väljarna, alltså borde villkoren vara samma.
Men si det tycker inte S och M. Tillsammans med FP klubbade de igenom att de nya reglerna bara ska gälla nya ledamöter. Återvalda får ha kvar den generösare varianten. Folkpartisternas ursäkt, då de först argumenterade emot men sedan röstade med de stora partierna för att ”få en så enig överenskommelse som möjligt”, är klen.