Oppositionens strategi går ut på att skylla finanskrisens konsekvenser på regeringens politik. Lars Ohly tycks rentav ha missat den ekonomiska nedgång som drabbat världsekonomin, men som Sverige dock klarat bättre än de flesta andra länder. Att utanförskapet, enligt SCB:s definition, minskat sedan förra riksdagsvalet finanskrisen till trots är det bästa betyget arbetslinjen kunnat få.
Den stora ideologiska tvistefrågan i valrörelsen ser som vanligt ut att bli skatterna. Sahlin menar att jobbskatteavdraget skapar klyftor, men tycks inte beredd att rulla tillbaka reformen. De verkliga vinnarna i skattediskussionen är emellertid pensionärerna, som ser ut att ha skattesänkningar att vänta efter valet oavsett vilket regeringsalternativ som får väljarnas förtroende.
Sahlin kritiserade regeringen för att låna till skattesänkningar. Argumentet faller dock i ljuset av att hon själv inte presenterat hur hon tänkt finansiera alla de vidlyftiga och kostsamma reformer hon utlovat. "Extra allt" för att tala med Göran Hägglunds ord. Den som vill ha besked om finansieringen får vänta till april.
Kärnkraften ser också ut bli en av de stora valfrågorna. Oppositionens tilltro till de förnyelsebara energikällorna är naiv, inte minst sett i ljuset av att allt fler miljöorganisationer motsätter sig de ingrepp i känsliga naturmiljöer som vindkraftutsutbyggnaden inneburit. Den splittrade oppositionen tyckte sig dock ha funnit ett trumfkort i den interna konflikten som blossat upp inom centern kring frågan. Nu är det upp till Olofsson att leva upp till den överenskommelse som gjorts.
Att Ohly är de rödgrönas svagaste kort märktes inte minst i diskussionen om den svenska truppnärvaron i Afghanistan. Halsstarrigheten från kommunisttiden gjorde sig påmind i ett pseudopacifistiskt resonemang om orättfärdiga krig. Såväl oppositionens splittring i Afghanistanfrågan som Lars Ohlys benägenhet att på principiella grunder lämna den afghanska befolkningen i talibanernas våld framstod i blixtbelysning.
Ohly, som förespråkar en skola utan vare sig betyg eller läxor, blev också ett lätt byte för Jan Björklund i skoldebatten. Björklund förde också fram den viktiga poängen att det kommer att ta tid innan vi ser resultaten av dagens skolreformer.
Det blir allt tydligare att det är de borgerliga som sätter dagordningen och oppositionen som följer efter. Den färgstarkaste retoriken finns dock fortfarande hos Sahlin och Ohly. Men den ekar ihåligt när den inte backas upp med politiskt innehåll. I söndagens debatt såg vi ett regeringsalternativ debattera med tre missnöjespartier.