"Vi under skatter digna ner" lyder en rad i Internationalen, socialisternas kampsång. Men löntagare i Sverige dignade inte före maktskiftet, tycker LO-ekonomerna och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. De sågar regeringens jobbskatteavdrag som ojämlikt och ineffektivt.
LO:s kritik går ut på att arbetslösa, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade inte har valt sin situation, och därför kan inte jobbskatteavdrag locka dem tillbaka i arbete. Därför får avdraget för liten effekt i förhållande till vad det kostar, enligt LO.
"Man har givit 50 miljarder kronor till dem som ändå inte kommer att jobba mer", säger Lundby-Wedin, och avslöjar hur hon ser på löneskatterna: De tillhör staten - annars skulle hon inte använda orden "man har givit".
Det är alltså inte förvånande att svensk arbetarrörelse sällan pratar om att digna under skatter, och det är inte heller förvånande att LO kritiserar jobbskatteavdraget.
Men det är förvånande att inte regeringen med större emfas försvarar sitt jobbskatteavdrag.
Jobbskatteavdraget är ju själva kärnan i regeringens politik, och lätt att försvara. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig bättre att arbeta och det ger mer makt och frihet åt de arbetande individerna att bestämma över sina egna liv. Till exempel förklarade Elisabeth Hedmark, privatekonom på Länsförsäkringar, i SvD Näringsliv (26/8) att de svenska hushållen klarar räntehöjningarna på bolånen bättre än väntat - tack vare jobbskatteavdraget.
Om jobbskatteavdraget får de dynamiska effekter som regeringen hoppas på - att skatteintäkterna ökar och transfereringskostnaderna minskar - så får staten dessutom in pengar som kan stärka välfärden.
Men varken Anders Borg, Sven Otto Littorin eller Fredrik Reinfeldt tog debatten med LO i går. I stället skickade regeringen fram två statssekreterare, en till Ekot och en till Studio Ett, som fick svara och förklara.
Det är förvisso inget fel på statssekreterare, men när Wanja Lundby-Wedin sågar jobbskatteavdraget borde det ligga i regeringens intresse att en av de ansvariga ministrarna tar debatten.
Då hade Lundby-Wedin kanske fått höra att varje person som går från utanförskap till arbete är en seger, och att det är arrogant av LO att avfärda individerna som gjort den resan som "försumbara".
Hon kunde fått höra att det är alltför snävt att mäta jobbskatteavdraget bara i procentandelar som börjar jobba, eftersom det också handlar om löntagarnas makt att bestämma över sina egna pengar - att inte "digna under skatter".
Och hon kunde fått höra att de grupper som står längst från arbetsmarknaden, efter många års socialdemokratisk AMS-politik och förtidspensioneringar, är svåra att få tillbaka på banan - att det är en process som tar mer tid än två år.
Men regeringen valde att skicka en statssekreterare som debatterade på Wanjas premisser: Det blev siffror mot siffror om hur många som gått från utanförskap till arbete. Och risken ökar att vi åter dignar under skatter efter valet 2010.