Medelklassens utbredning är inte en politisk lögn från manusförfattarna bakom Solsidan. Under 2010 krympte LO medan Saco och TCO växte, så att akademikerna och tjänstemännen tillsammans nu är fler än arbetarna (DN ekonomi 14/3). Några kanske förvånande exempel på Saco-förbund som är större än LO-förbund: Sveriges Ingenjörer är större än Byggnads, Jusek är större än Transport, Civilekonomerna är större än Hotell och Restaurang och Universitetslärarna är större än Pappers.
Det måste skapa kluvna känslor hos S. Å ena sidan har partiet varit drivande i utvecklingen: S har byggt ut högskolan, S har sagt att Sverige bara ska ha jobb "högt upp i näringskedjan". Å andra sidan kan det vara svårt att locka ingenjörer och jurister med klasskampsretorik och högskattesamhälle.
Men det betyder inte att de borgerliga kan luta sig tillbaka och tro att framtiden är säkrad.
Även om den traditionella klassindelningen i arbetare/tjänstemän delvis är överspelad när arbetare kan tjäna mer än tjänstemän, så finns det andra klyftor mellan grupper med till synes motstridiga intressen. De som jobbar/de som inte jobbar är den viktigaste, och politikens mål bör vara att företagen och arbetstillfällena blir så många att gruppen som inte jobbar är liten.
De som jobbar delas ofta in i privat- respektive offentliganställda, fast en lika viktig indelning är de som är utsatta för internationell konkurrens respektive de som inte är det. Den internationella konkurrensen kan få IF Metall (LO) och Ingenjörerna (Saco) att sträva åt ett annat håll än icke-konkurrensutsatta fack. Här bör politiken ställa sig på de konkurrensutsattas sida - dels för att de är motor i ekonomin, dels för att den internationella konkurrensen sannolikt kommer att omfatta allt fler branscher.
Indelningar som lång/kort utbildning och hög/låg inkomst har fortfarande betydelse, men inte alltid på ett förutsägbart sätt. Jobbskatteavdraget kanske är viktigare för en lågavlönad undersköterska än för en professor i genusvetenskap? Drygt 30 procent av universitetsanställda genusvetare sympatiserar med Feministiskt initiativ, medan bara 10 procent föredrar ett alliansparti (Ekonomisk debatt nr 1, 2011). Det visar att hög utbildning inte är synonymt med borgerliga värderingar.
Skillnaden mellan höger och vänster handlar dock inte om vilka klasser och klyftor man ser i samhället, utan vad man vill göra åt saken. Medan vänstern strävar efter lika utfall, via utjämningspolitik och minskad valfrihet, vill de borgerliga partierna ha lika möjligheter. Nycklarna är utbildningssystemet och företagspolitiken.
Alliansregeringen har gjort bra saker på skolområdet, men har mycket kvar att bevisa vad gäller företagspolitiken. Regeringen måste våga mera, för en vass utbildnings- och företagspolitik är inte bara den bästa medicinen mot ett orörligt klassamhälle - det är också grunden för tillväxt.