Boxare försöker ibland psyka motståndaren inför en match: "Har du skrivit testamente?" eller "Tråkigt att du inte hann gifta dig". Uppladdningen inför det pågående EU-toppmötet har inneburit ett liknande verbalt psykningskrig, där toppolitiker som Angela Merkel och David Cameron har gjort dramatiska utspel för att stärka sin egen förhandlingsposition.
Men när EU-ledarna nu är samlade ska de inte puckla på varandra utan försöka komma överens om realistiska och konstruktiva vägar att rädda euron.
EU-ledarna diskuterar tre typer av krisåtgärder: Skyddsvallar/akut krishjälp, budgetdisciplin för att komma till rätta med gigantiska statsskulder och budgetunderskott, samt övriga åtgärder för att förebygga nya eurokriser.
Tyskland har varit den starkaste motståndaren mot alltför generös och lättvindig hjälp till de krisande euroländerna. Medan Tyskland gnetade och genomförde nödvändiga men impopulära reformer levde Grekland och andra krishärdar lyxliv på lånade pengar. Att låta ECB rädda eurozonens slarvpellar skulle ta bort alla incitament för dessa länder att skärpa sig och sanera sina ekonomier, menar Tyskland med rätta.
Diskussionerna under toppmötet kommer sannolikt inte att handla så mycket om ECB, utan om krisfonderna EFSF och ESM. IMF väntas också få en viktig roll i euroräddningen.
Men det är förslagen för att tvinga fram en bättre budgetdisciplin som har rört upp mest känslor. Tysklands Merkel och Frankrikes Sarkozy har föreslagit fördragsförändringar som skulle ge EU-kommissionen rätt att ändra enskilda EU-medlemmars statsbudgetar.
"Det hinns inte med", sade EU-presidenten van Rompuy, som i stället föreslår en protokollförändring som blir tvingande för euroländerna men frivillig för övriga EU-länder.
Oavsett vilken lösning det blir är värdekonflikten uppenbar: Å ena sidan har de krisande euroländerna visat att det krävs betydligt hårdare budgetdisciplin och att de inte själva mäktar med att genomföra det. Å andra sidan innebär de båda förslagen demokratiförluster i de berörda länderna, makt över statsbudgetarna flyttar från de folkvalda till EU-kommissionen.
Diskussionen om hur framtida kriser ska förebyggas (utöver genom stärkt budgetdisciplin) är minst akut. Det är tur, för förslagen som har ventilerats klyver i många fall EU-länderna och flyttar också makt från de enskilda länderna till EU. Det handlar bland annat om harmonisering av bolagsskatter och arbetsmarknadsregler, skatt på finansiella transaktioner samt en gemensam finanspolitik för eurozonen.
I det boxarliknande försnacket till toppmötet har många poängterat vikten av att nå resultat, komma till beslut. Det är förståeligt, när eurons överlevnad står på spel. Men det är viktigt att EU-topparna håller huvudena kalla. Demokratin i de enskilda länderna får inte slumpas iväg för att rädda euron. Och det som verkar kortsiktigt rätt kan vara det som på längre sikt bäddar för nästa kris.