Ödesdagen för EU närmar sig. Om drygt en månad, den 29 maj, röstar Frankrike om EU:s nya konstitution. Opinionsmätningarna pekar allt mer mot ett franskt "non". I den senaste mätningen, publicerad i går, säger en rekordstor andel -- 58 procent -- nej. Ännu kan naturligtvis trenden vända. Många är fortfarande osäkra. Men ja-sidan tvingas kämpa i uppförsbacke.
Ett eventuellt franskt nej skulle sända en kraftig chockvåg genom den europeiska unionen. Från flera håll höjs varnande röster för att samarbetet rent av kan komma att skadskjutas i grunden.
Det säger sig självt att Frankrikes röst väger tungt. Om en av EU:s grundarnationer -- och därtill dess viktigaste grundpelare tillsammans med Tyskland -- avvisar konstitutionen är det inget som det går att ta lätt på.
Varför lutar då fransmännen mot ett nej? Förklaringarna är många, och långt ifrån allt har med EU att göra. I botten ligger ett utbrett missnöje med politikerna -- från vänster till höger. Det missnöjet manifesterades redan för tre år sedan, i samband med presidentvalet då chockerande många proteströstade på extrempolitiker till höger och vänster. Men i slutomgången av valet, när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot högerextremisten Jean-Marie Le Pen, slöt över 80 procent upp bakom Chirac. Väljarna lade sitt missnöje med etablissemanget åt sidan och värnade demokratin.
Den här gången talas det i Frankrike om omröstningen den 29 maj som en fullbordan av den protest som avbröts 2002. Nu skulle fransmännen känna sig fria att proteströsta, när det inte finns något extremistiskt hot mot den franska demokratin.
Inte desto mindre har argumentationen för ett nej delvis obehagliga undertoner. Kanske kommer det att visa sig att grunden för ett nej lades redan under förra hösten, då frågan om Turkiets eventuella EU-medlem-skap gav upphov till en enormt känslomässig och inflammerad debatt i Frankrike. Och Turkietfrågan har en direkt beröring med författningsfrågan, eftersom EU-konstitutionen inte minst är tillkommen för att underlätta unionens utvidgning.
Det franska motståndet mot Turkiet har både maktpolitiska och kulturella motiv. Om Turkiet kom med i EU skulle landet bli en av de mäktigaste medlemmarna, och Frankrike vill väldigt ogärna dela med sig ännu mer av sin makt. Därtill känner man i Frankrike, liksom i många andra EU-länder, ett kulturellt främlingskap inför den muslimska EU-kandidaten.
Vid sidan av Turkietfrågan spelar föreställningen att EU:s konstitution skulle vara en "nyliberal" skapelse, ägnad att befästa marknadens grepp över politiken, en betydande roll för stämningarna i Frankrike.
Problemet är i själva verket det omvända, att politiken i EU-länder som Frankrike och Tyskland inte är liberal nog för att klara de globala utmaningarna. Det är inte med dagens modell -- höga skatter och skenande välfärdskostnader, låg tillväxt och dramatiskt låga födelsetal -- som Europa kommer att kunna möta konkurrensen från jättarna Kina och Indien.