Åtta av tio svenskar tycker att det är bra för Sverige att kulturer blandas. Lika många ser positivt både på invandrarna som nya svenskar och på att de samtidigt behåller sina traditioner. Integrationsverkets undersökning, den femte i sitt slag sedan slutet av 90-talet, bekräftar en trend: ursprungssvenskarna finner sig allt bättre till rätta i det mångkulturella Sverige.
Men trenden ställs på huvudet när det blir fråga om islam. Två tredjedelar av svenskarna anser att islamiska värderingar inte är förenliga med grundläggande värderingar i det svenska samhället. Över hälften är emot slöjor i skolan och på arbetsplatser. Sex av tio skulle inte kunna tänka sig att flytta till områden där det bor många muslimer.
"Islamofobin är djupt rotad i det svenska samhället", utropar ordföranden för Sveriges mus-limska råd. Det är inte alls givet. För samtidigt säger sex av tio att de inte känner misstro när de umgås med muslimer. Och man kan lika gärna vända på det som sägs tyda på "islamofobi": fyra av tio skulle uppenbarligen inte ha något emot att flytta till övervägande muslimska områden. Det är i så fall ingen dålig andel.
Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren konstaterar också att det inte är fråga om något avståndstagande från individuella muslimer. Snarare finns det en undran över islam, inte minst en uppmaning till verklig dialog.
Anklagelsen om "islamofobi" -- ett uttryck som en gång myntades av ayatollaregimen i Iran -- har hittills varit förödande för det offentliga samtalet om islam i Sverige, liksom i flera andra europeiska länder. De som i likhet med Ayaan Hirsi Ali, den somaliskfödda nederländska politikern som i veckan mottog folkpartiets frihetspris, kritiserar islam blir reflexmässigt stämplade som rasister.
Följden av sådan stigmatisering blir att de fundamentalistiska krafterna ostört kan fortsätta att stärka sitt grepp bland Europas muslimer. Och då riskeras på sikt det i dag så stora stödet för det mångkulturella samhället.
Förhållandet till islam är en integrationspolitisk "ödesfråga" därför att ett åldrande Europa kommer att behöva öppna sina portar ännu mer för invandring, och det är det överbefolkade muslimska närområdet -- Mellanöstern och Nordafrika -- som kommer att tillhandahålla denna invandring.
De som drabbas när den islamiska fundamentalismen breder ut sig i till exempel svenska förorter är alla de muslimer, inte minst kvinnor, som vill leva modernt och sekulariserat. Det är med dessa som liberaler skall solidarisera sig. Men man måste också försöka nå fram till, föra en dialog med, imamer och lärare i koranskolor.
Det finns, som integrationsminister Jens Orback påpekar, ett alldeles för stort avstånd mellan muslimer och ickemuslimer i dagens Sverige.
Det är två, destruktiva ytterligheter som måste undvikas: både en kulturrelativism som slätar över följderna av att islam inte upplevt en upplysningsrevolution och en kulturdeterminism som inte ser en sådan islamisk reformation som möjlig och som därför fastnar i en evig skräckbild.