Sista helgen före jul är nu förbi -- en helg som för många har varit fylld av shopping och julstök. I dag är det näst intill omöjligt att undgå den kommersiella delen av julen: överallt finns bilder och reklam som lockar till ökad konsumtion.
Men julen är också en tid då alla ideella organisationer försöker nå ut med sina budskap. I annonserna vädjar de till vår medkänsla. Ert stöd behövs, är budskapet; för att bygga upp sjukhus, mätta hungriga, hjälpa hemlösa, driva barnbyar.
Och många svenskar lättar också på plånböckerna. Omkring en fjärdedel av alla pengar som samlas in till de frivilliga organisationerna under året brukar komma in kring jul. Förmodligen känns det särskilt bra att hjälpa när kyla och snålblåst drar fram på gatorna och det egna hemmet är fullt med klappar och mat.
Under det här året har svenskarnas givmildhet varit exceptionellt stor: efter tsunamikatastrofen samlades omkring en miljard kronor in, vilket ledde till att överväldigade debattörer och krönikörer började tala om en "renässans för välgörenheten".
Även om det inte är fallet -- efter jordbävningskatastrofen i Pakistan var det till exempel betydligt svårare för de ideella organisationerna att uppbåda något intresse från allmänheten -- kan man ändå se en klar uppåtgående trend för välgörenheten i Sverige.
Men är det en trend som bör uppmuntras?
Det har länge funnits en misstänksamhet mot välgörenhet i Sverige. Själva ordet har nästan fått en bismak av fattighus och skam. Tanken -- särskilt från vänsterhåll -- har varit att staten istället borde ta hand om och trygga befolkningens välfärd.
Och visst kan det vara problematiskt om det ökande givandet får staten och kommunerna att ta lättare på sitt ansvar. Sjukhus, skolor och hemtjänst skall inte vara beroende av donationer från enskilda privatpersoner.
Men ett väl utbyggt välfärdssamhälle utesluter inte personligt engagemang. De ideella organisationerna kan ändå vara ett bra komplement. Att skänka pengar eller att delta aktivt i en ideell organisation kan dessutom ge en känsla av delaktighet i samhället, och en insikt om att det faktiskt finns möjligheter att påverka omvärlden.
Därför är välgörenhetstrenden en tendens som bör uppskattas -- och uppmuntras. Varför inte pröva ett skatteavdrag -- kanske upp till en gräns på några tusenlappar om året?
Det skulle kunna ge givandet ytterligare en skjuts. Och det skulle i sin tur göra tillvaron enklare för alla organisationer som nu kämpar för att förbättra samhället -- under årets samtliga tolv månader.