Det konstaterade Mark Levengood, som i går ledde upprättelseceremonin för de vanvårdade fosterhemsbarnen. Jämte den enhetliga summan 250 000 kronor fick de tusentals barn som utsattes för misshandel och övergrepp på fosterhem under åren 1920-1980 en offentlig ursäkt från hela det svenska samhället.
Efter fiaskot med nekandet till ekonomisk ersättning, som regeringen sedan fick backa från, ville många av de före detta fosterhemsbarnen bojkotta ceremonin. Efter den blocköverskridande överenskommelsen om att pengar skulle betalas ut blev problemet i stället det motsatta - alla skulle inte få plats. Men dagarna innan ceremonin meddelades att samtliga anmälda skulle få delta och i går fanns 1 300 personer på plats i Stockholms stadshus.
Där poängterade riksdagens talman Per Westerberg att den moraliska skulden för det som barnen utsattes för ligger på hela samhället. Förutom en ursäkt är det även en "påminnelse och uppmaning om att göra allt för att skydda det ensamma barnet". Ansvarig barnminister Maria Larsson (KD) berörde i sitt tal det fruktansvärda i att som barn inte bli trodd eller ens lyssnad på.
På den punkten har mycket hänt bara under de senaste åren. Numera görs grundliga utredningar där barnen blir enskilt hörda innan familjehemsplacering - som det numera heter - föreslås. Ansvarig socialsekreterare har i uppgift att skapa en relation till barnet för att kunna bilda sig en reell uppfattning om hur barnet har det hemma och senare i ett eventuellt familjehem.
Hur uppföljningarna sker ser litet olika ut från kommun till kommun, men Socialstyrelsen har fått uppdraget att ta fram enhetliga kriterier för förbättrad tillsyn samt bedömning av familjehemmens kvalitet. Det uppstår en slags jävsrisk när samma socialsekreterare som föreslagit familjehemsplacering är den som utför tillsynskontrollerna.
Samtidigt är den enskilde socialsekreteraren sällan helt ensam i sin utredning och bedömning. Oftast finns en kollega med i bilden, och beslutet om placering tas alltid av politiker eller domstol. Personerna i barnets direkta närhet ses som första alternativ till föräldrarna när dessa inte kan ta ansvaret. Kan barnet inte placeras hos släktingar bör de i alla fall ha ett extra ansvar för att barnet har det bra. Socialtjänsten kan inte vara närvarande hela tiden.
"Aldrig mer", var Per Westerbergs avslutningsord vid gårdagens ceremoni. Så länge som det är människor som fattar besluten så kommer dock felaktiga sådana att tas ibland. Genom omsorgsfulla utredningar och noggranna uppföljningar utan prestige och med barnets bästa för ögonen kan de minimeras men aldrig helt uteslutas.
Omgivningen (skola, grannar, andra föräldrar etcetera) måste också ta sitt ansvar och larma när något inte står rätt till. Därför har Westerberg helt rätt i att ansvaret och skammen för att barn inte har en trygg uppväxt ligger på hela samhället.