Våld mot kvinnor ursäktas, eller i varje fall förklaras, oftamed att våldsmannen känner vanmakt, är psykiskt sjuk, alkoholiseradeller kommer från en annan kultur än den svenska.
Ursäktssynen dominerar fortfarande en lång rad myndigheters och institutioners förhållningssätt till mäns våld mot kvinnor.
I kvinnofridsutredningen, som överlämnades på måndagen tilljämställdhetsminister Jens Orback, framställs detta som ettbeklagansvärt och bakåtsträvande faktum. Utredningen framhåller viktenav att se mäns våld mot kvinnor som ett uttryck förkönsmaktsförhållande. Innan det synsättet blir allmänt rådande kommeralla iscensatta och planerade åtgärder att vara ett slag i luften.Något som kvinnofridsutredningens deltagare anser att de åtgärdervarit, som vidtagits (och inte vidtagits), sedan 90-taletskvinnofridsreform.
Vi är många som gång på gång tvingats konstatera attpolitiker i beslutsfattande ställning gärna pratar om att kvinnovåldetmåste stoppas, men att steget från ord till handling verkar i stortsett oöverkomligt.
Som kvinnofridsutredningen så riktigt påpekar har 90-talets reformmedfört att de uppdrag regeringen gett åt olika håll har genomförts,och att frågan mäns våld mot kvinnor fått en långt större uppmärksamhetän tidigare. Men den systematiserade kampen har vi fortfarande intesett något av.
Trots allt vackert tal har det snålats ordentligt med pengar så attmyndigheterna knappast har haft råd att i nämnvärd utsträckningmotverka kvinnovåldet, och på lokal nivå är det alltjämt kvinnojourer,uppbyggda på frivilliginsatser, som drar det tyngsta lasset när detmanliga våldets offer behöver en tillflykt, stöd och tröst.
Kvinnofridsutredningen är inte nådig när den gör upp räkningen medmyndigheternas syn på mäns våld mot kvinnor. Brottsförebyggande rådet,till exempel, anklagas för att helt gå emot den könsmaktsförståelse somutredningen anser är oundgänglig för att komma åt problemet, ochSocialstyrelsen kritiseras för sina försök att kombinera motstridigatyper av förståelse av våld.
Utredningen lägger, utan att sväva på målet, fast att90-talets kvinnofridsreform inte alls blivit den politiskt angelägnafråga som politikerna lovade att den skulle bli. Mäns våld mot kvinnorär fortfarande en lågprioriterad fråga och en fråga som förminskas avvåra myndigheter.
Den relativa flatheten mot män som tar sig rätten att slå, sparkaoch knivskära kvinnor är en ynkedom i ett land som så gärna villframstå som ett föregångsland på alla humanitetens områden.
Det är ingen okontrollerad lynchmobb vi vill ha för att få stopp påmäns våldshandlingar mot kvinnor. Vad som behövs är resurser tillresoluta, praktiska åtgärder och till forskning.
Kvinnofridsutredningen föreslår forskning bland annat om mänsgemensamma våldsansvar och om de samhällsekonomiska konsekvenserna avvåldet mot kvinnor. Förslagen är utmärkta. Det är bara för Jens Orbackatt börja jobba i den angivna riktningen.
Men det finns också i problembilden av mäns våld mot kvinnornäraliggande och praktiska frågor, som knappast lär tära nämnvärt påvare sig statlig eller kommunal budget. Det rör sig om sådant somstörre urskillning ifråga om besöksförbud. Fler besöksförbud behövs,liksom en mer rigorös övervakning av att de efterlevs.
Det är också med största omsorg och urskillning som våldsutövandemän ska få obevakad umgängesrätt med barnen, något som kan vara svårtatt genomföra om mannen har besöksförbud och om kvinnan till varje prisvill slippa träffa den man som misshandlat henne. Det går heller inteatt bortse från, och det är det viktigaste i sammanhanget, att vissa
våldsbenägna män kanske inte drar sig för att också ge sig på barnen.