Våld mot kvinnor ursäktas, eller i varje fall förklaras, ofta med att våldsmannen känner vanmakt, är psykiskt sjuk, alkoholiserad eller kommer från en annan kultur än den svenska.
Ursäktssynen dominerar fortfarande en lång rad myndigheters och institutioners förhållningssätt till mäns våld mot kvinnor.
I kvinnofridsutredningen, som överlämnades på måndagen till jämställdhetsminister Jens Orback, framställs detta som ett beklagansvärt och bakåtsträvande faktum. Utredningen framhåller vikten av att se mäns våld mot kvinnor som ett uttryck för könsmaktsförhållande. Innan det synsättet blir allmänt rådande kommer alla iscensatta och planerade åtgärder att vara ett slag i luften. Något som kvinnofridsutredningens deltagare anser att de åtgärder varit, som vidtagits (och inte vidtagits), sedan 90-talets kvinnofridsreform.
Vi är många som gång på gång tvingats konstatera att politiker i beslutsfattande ställning gärna pratar om att kvinnovåldet måste stoppas, men att steget från ord till handling verkar i stort sett oöverkomligt.
Som kvinnofridsutredningen så riktigt påpekar har 90-talets reform medfört att de uppdrag regeringen gett åt olika håll har genomförts, och att frågan mäns våld mot kvinnor fått en långt större uppmärksamhet än tidigare. Men den systematiserade kampen har vi fortfarande inte sett något av.
Trots allt vackert tal har det snålats ordentligt med pengar så att myndigheterna knappast har haft råd att i nämnvärd utsträckning motverka kvinnovåldet, och på lokal nivå är det alltjämt kvinnojourer, uppbyggda på frivilliginsatser, som drar det tyngsta lasset när det manliga våldets offer behöver en tillflykt, stöd och tröst.
Kvinnofridsutredningen är inte nådig när den gör upp räkningen med myndigheternas syn på mäns våld mot kvinnor. Brottsförebyggande rådet, till exempel, anklagas för att helt gå emot den könsmaktsförståelse som utredningen anser är oundgänglig för att komma åt problemet, och Socialstyrelsen kritiseras för sina försök att kombinera motstridiga typer av förståelse av våld.
Utredningen lägger, utan att sväva på målet, fast att 90-talets kvinnofridsreform inte alls blivit den politiskt angelägna fråga som politikerna lovade att den skulle bli. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande en lågprioriterad fråga och en fråga som förminskas av våra myndigheter.
Den relativa flatheten mot män som tar sig rätten att slå, sparka och knivskära kvinnor är en ynkedom i ett land som så gärna vill framstå som ett föregångsland på alla humanitetens områden.
Det är ingen okontrollerad lynchmobb vi vill ha för att få stopp på mäns våldshandlingar mot kvinnor. Vad som behövs är resurser till resoluta, praktiska åtgärder och till forskning.
Kvinnofridsutredningen föreslår forskning bland annat om mäns gemensamma våldsansvar och om de samhällsekonomiska konsekvenserna av våldet mot kvinnor. Förslagen är utmärkta. Det är bara för Jens Orback att börja jobba i den angivna riktningen.
Men det finns också i problembilden av mäns våld mot kvinnor näraliggande och praktiska frågor, som knappast lär tära nämnvärt på vare sig statlig eller kommunal budget. Det rör sig om sådant som större urskillning ifråga om besöksförbud. Fler besöksförbud behövs, liksom en mer rigorös övervakning av att de efterlevs.
Det är också med största omsorg och urskillning som våldsutövande män ska få obevakad umgängesrätt med barnen, något som kan vara svårt att genomföra om mannen har besöksförbud och om kvinnan till varje pris vill slippa träffa den man som misshandlat henne. Det går heller inte att bortse från, och det är det viktigaste i sammanhanget, att vissa vålds- benägna män kanske inte drar sig för att också ge sig på barnen.