Sammanbrottet var nästan ett faktum. Men så vände det: På lördagen kom besked att USA hade skrivit på den överenskommelse som FN:s klimatmöte på Bali förhandlat fram.
Kommer det på motsvarande sätt att krävas ett sammanbrott för klimatet innan klimatpolitiken vänder och blir till konkreta åtgärder? Måste öar försvinna under havsytan och väderkatastrofer piska upp världsopinionen innan de avgörande stegen tas?
Frågan låter sig ställas. För trots att FN:s klimatpanel anser att vi måste vända utvecklingen inom tio år om vi ska undvika ett totalt klimathaveri vägrar USA fortfarande att diskutera konkreta siffror för minskningarna av växthusgaser.
Därför är överenskommelsen på Bali både en framgång - och en besvikelse. Den ska leda fram till ett klimatavtal som ska ersätta Kyotoavtalet från och med 2012. Det avtalet ska stå klart att skriva under i Köpenhamn 2009 och Balimötet syftade till att upprätta en färdplan.
USA är med på tåget. Det är oerhört viktigt.
Men eftersom inga minskningar spikats i form av siffror återstår nästan allt att förhandla om. Klimatfrågans framtid blir därför beroende av vem som blir USA:s nästa president. Absurt, kan tyckas. Men också betecknande för det läge som rått det senaste årtiondet.
USA, Kina och Indien svarar tillsammans för över 50 procent av koldioxidutsläppen. Hittills har USA betonat att Kina och Indien måste minska sina utsläpp. Det budskapet upprepades av Bushadministrationen dagen efter Bali. I realiteten har Kina och Indien blivit USA:s förevändning för att inte själv göra något.
Även medierna riktar ofta uppmärksamhet mot hur utsläppen av växthusgaser stiger i minst samma takt som börskurvorna i Asien.
Men världens utsläpp måste sättas i proportion till befolkning om inte klimatpolitiken ska få helt orimliga konsekvenser för mindre utvecklade länder - där Kina och Indien fortfarande räknas in.
USA:s befolkning utgör bara 5 procent av invånarna på vår jord. Men de står för en fjärdedel av koldioxidutsläppen. Kina och Indien, som står för en ungefär lika stor andel av koldioxidutsläppen, har tillsammans mer än 35 procent av världens befolkning.
Räknat per capita var de amerikanska utsläppen 20,2 ton år 2004. Sverige släppte ut 6,6 ton koldioxid per person samma år. Kina och Indien släppte ut 3,6 respektive 1,0 ton per capita år 2004. Det var under världsgenomsnittet på 4,2 ton per capita (Källa: EIA).
Den största framgången på Bali är kanske att USA nu tycks ha accepterat EU:s krav på att i-länder och u-länder måste betraktas ur skilda perspektiv. Steget därifrån till att ta siffrorna som citerats ovan på allvar är tyvärr långt. Om USA förmådde göra det skulle man inse att det inte är de växande ekonomierna i tredje världen som har störst skyldighet att ta itu med sina utsläpp - utan USA självt.
Om Bali ska kunna ses som ett steg framåt, så är det i första hand för att det är USA:s första steg mot sjukdomsinsikt.