Den 20 januari tar Barack Obama över världens mäktigaste ämbete. Samtidigt tar ärkerivalen från primärvalskampanjen över det näst mäktigaste ämbetet. Då blir Hillary Clinton USA:s utrikesminister.
Obamas val förvånar eftersom det är ytterst ovanligt att en president utser en av sina kritiker till utrikesminister. Särskilt förvånande är det i det här fallet då Obama gjorde allt han kunde i primärvalskampanjen för att förminska Clintons utrikespolitiska meriter och trovärdighet.
Men allt det som sades i stridens hetta tycks nu vara glömt.
Ändå är det just att lägga stridsyxan åt sidan som bedömare ser som Clintons första stora diplomatiska utmaning. Efter att hon gjort det väntar andra och ännu större utmaningar: Dra tillbaka USA:s trupper från Irak, förstärka närvaron i Afghanistan, hantera Irans och Nordkoreas kärnenergianläggningar och ta itu med klimatfrågan. Med Clintons starka koppling till Israel tror många att hon även kommer att försöka sig på ett fredsavtal mellan israeler och palestinier.
Clintons meriter går inte att klanka ned på. Som first lady skapade hon ett kontaktnät som är få utrikesministrar förunnat. Som senator har hon även suttit i försvarsutskottet. Det underlättar en snabb start på det uppdrag som Obama har gett henne: Att återskapa de goda relationerna med länder som George W Bush stött sig med i kampen mot terrorismen, där militära lösningar har varit överordnade.
Obama vill att USA ska ägna sig mer åt diplomati, bistånd och återuppbyggnad av konfliktdrabbade länder. Clinton med sina kontakter och meriter är som klippt och skuren för uppdraget. Obama själv kommer att kunna satsa på att få det krisdrabbade USA på fötter igen.
Det säkerhetspolitiska ansvaret kommer Clinton att dela med den republikanske försvarsministern Robert Gates (som Obama tar över från Bush) och säkerhetsrådgivaren James Jones, tidigare Natobefälhavare. Alla tre bedöms vara starka personligheter och tillsammans anses de vara mer "hökaktiga" än vad många förväntat sig av Obama. Han var dock tydlig när de tre presenterades: "Det är jag som anger riktningen".
Diskussionen om Obamas utnämningar har mest handlat om Clinton. Om hon är beredd att gräva ned stridsyxan eller fortfarande siktar på Vita Huset och därför inte kan ta obekväma beslut. Om maken Bills åtaganden kan äventyra trovärdigheten. Eller om han kommer att lägga sig i.
Den har också handlat om att utnämningarna av ministrar och medarbetare går på tvärs med Obamas buskap om förändring. "En återträff från Clinton-tiden" liknas de vid av republikanska kritiker. Men med tanke på republikanernas varningar för Obamas bristande utrikespolitiska erfarenhet under presidentvalskampanjen borde de i stället välkomna utnämningarna av Clinton, Gates och Jones.
Med dem vid rodret står amerikansk säkerhetspolitik inför förändring. I första hand när det gäller relationerna med omvärlden. Om de förbättras står världen bättre rustad inför framtidens globala utmaningar.