Språken har varit i strykklass i utbildningssystemet en längre tid. Ungdomar väljer bort språk för att det är jobbigt, svårt, eller av rent betygsstrategiska skäl. På gymnasienivå har Jan Björklund anlagt moteld genom att ge extra meritpoäng till den som läser språk. På högskolorna läggs däremot allt fler språkkurser ned. I dag väntas Göteborgs universitet - ett av landets största - besluta att lägga ned ämnena italienska, ryska, klassisk grekiska och fornkyrkoslaviska.
Det är lätt att hitta orsaker till det vikande intresset för språkstudier. Engelskans allt mer dominerande ställning betyder sannolikt mest. Alla pluggar engelska i grund- och gymnasieskolan, merparten av all populärkultur (filmer, tv-serier, musik, spel) är på engelska, och svenska forskare uppmuntras att publicera sig på engelska för att nå en internationell läsekrets. När engelskan framstår som "lingua franca" är det inte konstigt att unga studenter väljer bort andra språk.
Men fixeringen vid ekonomi och teknik spelar nog också in. "Bli ingenjör", är standardrådet till unga vilsna som inte vill bli arbetslösa efter högskolestudierna. Politiker och opinionsbildare drömmer om ny svensk snilleindustri inom teknik eller läkemedel, och talar sig varma för sådana studier. Minns Svenskt Näringslivs förslag för ett år sedan; att sänka studiebidraget för studenter inom kultur och humaniora, eftersom dessa utbildningar "inte lönar sig".
Inger Enkvist, professor i spanska och flitig skoldebattör, påpekar att språken också hotas av en icke-verbal ungdomskultur, där mode, musik, dataspel och idrott ger status utan att kräva andra språkkunskaper än rudimentär MTV-engelska (DN 19/6).
Men Sverige blir ett torftigare och mer inskränkt land om universiteten bara erbjuder svenska och engelska - människorna blir torftigare och mer inskränkta. Alla behöver inte och kan inte kunna alla språk, men att det finns välutbildade personer som behärskar olika språk är viktigt.
Inte bara för ekonomi, handel och internationella relationer, utan också för kulturarvets skull. För att hålla kontakten med våra historiska rötter behövs det experter som kan göra nutidsförankrade översättningar och tolkningar av klassiker på till exempel grekiska (när Jan Stolpe nyöversatte Platons samlade verk sågs det som en heroisk kulturgärning). Och ska vi kunna följa och ta del av debatt och litteratur från andra länder än de engelskspråkiga behövs det också svenska språkspecialister.
I den svenska debatten hyllas ofta globalisering, mångfald och mångkultur. Dessa högtidstal framstår dock som tomma och ytliga om de bara syftar på en populärkultur från i första hand USA som var och en med knackig skolengelska kan ta del av. Vill vi vara mångkulturella på riktigt, samt hålla kontakten med historiska rötter, får inte språken försvinna från universiteten.