På ledarplats i Corren utmålas genusvetenskap, miljövetenskap och utbildningsvetenskap som alltför ideologiskt anfäktade: "Genusvetenskap är inte den enda "vetenskap" som egentligen sysslar med ideologiproduktion. Corren har skrivit om utbildningsvetenskapens starka ideologisering, och det finns tecken på att delar av klimatforskningen söker bevis på ett i förväg bestämt svar".
Denna ytterst svepande beskrivning väcker en rad frågor, och jag ska här koncentrera mig på två av dem:
1. Vad är "ideologiproduktion"? Uttrycket antyder att det skulle finnas någon "ren" vetenskap som inte utgår från några antaganden eller givna paradigm - och vilken vetenskap skulle det vara? I Nationalencyklopedin (NE.se) har begreppet ideologi följande definition: ideologi, ett mångtydigt men centralt begrepp i modern politisk teori, kunskapssociologi och idéhistoria.
2. Vilken vetenskap låter sig fångas i detta mångtydiga begrepp? För att testa ledarens svepande beskrivning tog jag ett axplock utbildningsvetenskapliga avhandlingar från de senaste åren ur min bokhylla; som ansvarig för verksamheten har jag förmånen att få de aktuella avhandlingarna. Här är några titlar:
* Visual thinking, visual speech - a semiotic perspective on meaning-making in molecular life science. How visualizations, metaphors and help-words contribute to the formation of knowledge about proteins among upper secondary and tertiary level students (2008).
* Reading for life. Three studies of Swedish student´s reading development (2010).
* Mellan akademi och profession. Hur lärarkunskap formuleras och bedöms i verksamhetsförlagd lärarutbildning (2010).
* Att uppmärksamma det väsentliga. Lärares ämnesdidaktiska förmågor ur ett interaktionskognitivt perspektiv (2011).
De båda första avhandlingarna handlar om elevernas lärande - den första om naturvetenskap och den andra om läsutveckling. De andra två berör lärares och lärarstudenters utveckling, dels i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, och dels i klassrummet. Den senare tar upp förutsättningarna för att verkligen möta eleven i klassrummet.
Utifrån detta axplock undrar jag: På vilket sätt antyder dessa avhandlingstitlar ideologiproduktion? Och på vilken grund kan man hävda att dessa och en lång rad andra studier om barns lärande och lärares utveckling inte är vederhäftiga och relevanta för den viktiga värld som är vår gemensamma: dagens skola? Varför avfärda dem som ideologiproduktion?
Karin Mårdsjö Blume
Dekanus, utbildningsvetenskap
Linköpings universitet
Corren svarar:
Naturligtvis utgår forskare från antaganden, som ändras i takt med att kunskapsmassan växer. Ideologiserade forskare utgår däremot från politiskt färgade idéer om hur samhället/människan är eller borde vara. Den ideologiproducerande forskningen försöker sedan bevisa dessa "sanningar", alternativt peka ut vägen mot "målet".
Utbildningsvetenskapen/pedagogikforskningen har (med vissa undantag) sedan 1950-talet varit just politiserad - från att fylla en "social ingenjörs"-funktion, via att syfta till emancipation och kritik mot klassamhället till ett perspektiv av språkkritik och ifrågasättande av om det finns objektiv kunskap. För en längre redogörelse se Tomas Englund "Nya tendenser inom pedagogikdisciplinen under de tre senaste decennierna", Pedagogisk forskning i Sverige, nr 1 2004.
Flera kritiker har dessutom påpekat att vanliga lärare har liten eller ingen nytta av den utbildningsvetenskapliga/pedagogiska forskningen. Harald Eklunds genomgångar av doktorsavhandlingar 1988-1992 samt 1993-1997 visade ett mycket lågt forskarintresse för metodstudier (Tvärsnitt nr 2 1997 samt Pedagogisk forskning i Sverige nr 2 2000). När Knut Sundell jämförde avhandlingar inom sju olika vetenskapliga discipliner för perioden 1997-2006 för att se hur stor andel forskare som arbetade med effektutvärderingar i kontrollerad form hamnade pedagogik i botten (Skolvärlden januari 2011).
Både Tomas Englund och Harald Eklund skriver om hur många pedagogikforskare "sugits in" i utrednings- och beslutsorgan. Ett exempel på detta är pedagogikprofessor Mats Ekholm som var generaldirektör för Skolverket 1999-2003. På denna post avskaffade han betygsgränserna på de nationella proven, ville avskaffa betygsintagningen till gymnasiet och skrev på DN Debatt tillsammans med dåvarande skolministern Ingegerd Wärnersson (S). Han har också uttalat att "kunskapsinnehållet i skolorna behöver bytas ut", att "den gamla lärdomstraditionen måste dö ut", att skolledare "tvingas gå en match mot en ganska motsträvig lärarkultur i skolan" samt att det är "ett problem att de flesta skolledare fortfarande rekryteras ur lärarkåren". För oss framstår Ekholm som ett tydligt exempel på den ideologiserade forskaren i pedagogik/utbildningsvetenskap.
Om Karin Mårdsjö Blume menar att det nya utbildningsvetenskapliga paradigmet är fritt från politisk infärgning och i stället bedriver forskning som kan göra skolan bättre så hoppas vi innerligt att hon har rätt.
Correns ledarredaktion
Fotnot: Både Karin Mårdsjö Blumes replik och ledarredaktionens svar är längre versioner av de texter som publiceras i pappers-Corren.