Det var utrikesminister Carl Bildts dag i går. Efter att ha presenterat regeringens utrikespolitiska deklaration gjorde han en kunnig och engagerad insats i den fyra timmar långa riksdagsdebatt som följde.
Som vanligt, frestas man att säga. Tillsammans med justitieminister Beatrice Ask står han för regeringens mest stabila insats. I en undersökning för ett par månader sedan fick Carl Bildt högst betyg av alliansens statsråd.
Statsminister Fredrik Reinfeldts val att sätta en före detta regeringschef och partiledare på posten som utrikesminister var starkt ifrågasatt vid regeringsbildningen. I dag framstår det som självklart. Det krävdes helt enkelt en Carl Bildt för att matcha - och övertrumfa - socialdemokraternas Jan Eliasson, som trots all sin erfarenhet aldrig lyckades kliva fram ur diplomatkostymen och bli tydlig som politiker. Carl Bildt har tillfört utrikespolitiken skärpa och direkthet.
Skillnaderna är dock små mellan den politik som Carl Bildt för och den som fördes under den tidigare s-regeringen. Carl Bildt säger rakt ut att han fäster stor vikt vid relationerna med USA. Det gjorde naturligtvis även s-regeringen - men man hymlade med det. Man kan uppfatta linjen under Göran Persson som mer Israelvänlig - men det rör sig om små nyanser. Alliansen vill knyta samman bistånds-, utrikes- och försvarspolitiken och har avsatt en del av biståndet för fredsbevarande insatser. En ny inriktning - men knappast några stora kliv.
Socialdemokraternas utspel i går, ett 12-punktsprogram för nedrustning, framstår som lamt. Tidigare s-regeringar har inte uträttat storverk på det området. Och vem är egentligen för kärnvapen och klusterbomber?
De verkliga skiljelinjerna i svensk utrikespolitik går inte mellan vänsterblocket och alliansen. Det går mellan vänsterflygeln - v och mp - och övriga partier.
För, som Hans Lindhe (v) påpekade i debatten, har s inte reserverat sig en enda gång i utrikesutskottet sedan valet 2006. Samsynen mellan s och de borgerliga är stor.
Sverige har som EU-medlem förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med EU. Det gillar förstås varken v eller mp - men s accepterar det. I andra frågor vill Sverige av tradition hellre se en lösning inom FN:s ramar än spela solo. Också där ligger s och de borgerliga på samma linje.
Frågan för framtiden är hur s, v och mp ska kunna bilda en regering som kan enas om utrikespolitiken. Och för s är problemet större än så. Partiets utrikespolitik behöver utvecklas och förtydligas, det skrev till exempel Ulf Bjered, socialdemokrat och statsvetare på DN Debatt förra året (23/12). Mona Sahlin har utsett Jan Eliasson och Margot Wallström att leda en arbetsgrupp för internationella frågor.
Två kompetenta personer, javisst. Men det kommer att blir svårt för dem - för att inte säga omöjligt - att utveckla utrikespolitiken i en riktning som v och mp kan ställa upp på.
I valrörelsen 2010 kommer utrikespolitiken att bli ett av alliansens trumfkort.