På partistämman i oktober klubbade Moderaterna en ny utrikespolitisk plattform: Frihet och utveckling i världen. För en dryg vecka sedan fick jag en pratstund med utrikesutskottets ordförande Karin Enström (M) om denna.
En del nya inslag finns i den moderata utrikespolitiken, men mycket är sig likt. M är fortfarande ivriga anhängare till EU och vill fördjupa det europeiska samarbetet genom större enighet gentemot övriga världen, gemensam asylpolitik och legal arbetskraftsinvandring.
I synen på FN har partiet mjuknat något, men Enström framhåller att FN-organisationen behöver moderniseras och uppdateras efter hur världen ser ut i dag. Till exempel genom att Säkerhetsrådets utformning reformeras genom fler permanenta medlemmar.
Moderaterna är fortfarande för ett svenskt Nato-medlemskap, även om partiet inte är lika pådrivande i frågan som Folkpartiet. M vill vänta in Socialdemokraterna för att nå en bred överenskommelse i riksdagen. I utrikesutskottet finner ofta alliansen och Socialdemokraterna varandra, medan Miljöpartiet lierar sig med Vänstern - inte sällan med Sverigedemokraterna som bihang. S delar de borgerliga partiernas positiva syn på globaliseringen: Handel och tillväxt ger möjligheter och förutsättningar för fred och samtal. MP och V, liksom SD, är mer protektionistiskt lagda och ropar gärna på bojkotter och sanktioner som påtryckningsmedel.
Nyligen har till exempel utrikesminister Carl Bildt (M) fått stå till svars för att Sverige inte stoppat sin mobilexport till Syrien. USA har infört handelsbojkott mot president al-Assad vilket oväntat gjort vänsteranhängare till USA-kramare! Mobiltelefoni och IT har setts som avgörande förutsättningar för genomförandet av den arabiska våren, och det är Sveriges försvar för fortsatt export.
Förkärleken till bojkotter är mig ganska främmande. Ett litet (dessutom exportberoende) land som Sverige kan påverka mycket mer i en handelssituation där vi får möjlighet att diskutera saker som vi anser var fel. Att tjurigt sätta sig med armarna i kors kanske fungerar då och då för stormakter som USA. För Sverige riskerar det att likna högtravande storhetsvansinne.
Därför sympatiserar jag med en handels- och samtalsvänlig grundinställning, även om det naturligtvis kan uppstå situationer där sanktioner är nödvändiga. Men då ska det vara klargjort att de är relevanta, effektiva och inte bara slår mot en utsatt befolkning, vilket ofta blir fallet.
En annan intressant och nödvändig förändring av utrikespolitiken, inte bara Moderaternas, är att den inte längre kan leva sitt eget liv. Handels-, säkerhets- och inte minst miljöpolitik går hand i hand med utrikespolitiken och med varandra. Det är en positiv utveckling.
Ett globalt synsätt gällande ekonomi och miljö är numera lika viktigt som geografin. Genom att göra oss beroende av varandra på flera plan förstärker vi också freden mellan våra länder. Och det måste ju vara ett mål i sig för den svenska utrikespolitiken.