Efter en kväll med surströmming på menyn (det går bra med kräftor också, fast surströmming är godare) och allt högre skrattsalvor går man till sängs och tittar eftersinnande i taket som sakta roterar över ens huvud. Då inställer sig frågan: Vad är livet egentligen, varför lever jag? Och ett lätt svårmod lägrar sig över själen.
I morgon bitti är frågan glömd. Den är för komplicerad, lite löjlig. I dagsljus har man ju bara tid med det enkla och nyttiga.
Det finns ett svar, jag vet det, för annars skulle jag inte ställa frågan. Än har jag inte funnit det, och jag vet inte om jag vill finna det.
Men ett vet jag: jag skulle bli oerhört förvånad om taket plötsligt slutade rotera.