Pingstpredikanten Runar Sögaard har gjort avbön för sitt uttalande om profeten Muhammed. I en teveintervju i tisdags kväll beklagade Sögaard att han sårat muslimerna, och förklarade att det aldrig varit hans avsikt. I en predikan häromveckan kallade Runar Sögaard Muhammed för en "förvirrad pedofil".
Det har lett till att dödshot riktats mot pingstpredikanten. Muslimska företrädare har varnat för att "något liknande det som hänt i Holland" också skulle kunna hända här, om inte Sögaard bad om ursäkt. Samtidigt har dessa företrädare framhållit att de själva tar avstånd från våld. De har snarare sagt sig vilja peka på risken att händelsen kan provocera extremister inom deras religion. Det är ett sätt att uttala sig som kan ge intryck av att man vill sitta på två stolar samtidigt.
De muslimska manifestationer som genomförts har dock varit stillsamma och hållit sig inom demokratins ramar. När nu Runar Sögaard också bett om ursäkt borde frågan därmed vara avdramatiserad.
Men den stora frågan -- vad får man säga och inte säga om religioner -- försvinner för den skull inte. Den nederländske journalisten och filmaren Theo van Gogh fick betala med sitt liv för att han utmanade muslimska religiösa känslor. Den liberala nederländska politikern Ayan Hirsi Ali, invandrad från Somalia, som hade skrivit manuset till van Goghs islamkritiska film, har fått gå under jorden. Enligt ett rykte har hon fått lämna Nederländerna och hålls gömd på en militärbas i Amerika.
Mordet i höstas på Theo van Gogh sände chockvågor genom Europa. I Sverige fick händelsen jämförelsevis liten uppmärksamhet. Det beror delvis på att vi inte har samma problem med en islamisk extremism som man har i till exempel Nederländerna, Belgien, Tyskland och Frankrike. De muslimska invandrarna smälter in väl i det svenska demokratiska samhället. De största muslimska grupperna, från Iran och Bosnien, tillhör också de bäst integrerade av alla invandrare.
Men det betyder inte att Sverige kan avskärma sig från de frågeställningar som berör resten av Europa. Det är inte så att vi är så fantastiskt mycket bättre än andra europeiska länder på integration. Vi har snarare haft tur som sluppit extremism. Det är inte säkert att det alltid kommer att vara så.
Tecknen i dag är som sagt trots allt hoppingivande. Vi ser att en islam präglad av detta samhälle håller på att ta form. Muslimska företrädare betonar vikten av att slå vakt om "Sveriges stabilitet". Det visar att de identifierar sig med Sverige.
Det är emellertid först när islam blivit lika "kritiktålig" som kristendomen som dess fulla integration kommer att vara ett faktum. Det är just intellektuell kritik som utvecklar och moderniserar religioner. Islam hör hemma i religionsfrihetens Sverige. Men det betyder också att den i princip får räkna med samma "behandling" som kristendomen får, även om muslimernas ställning som minoritet i underläge inte får förloras ur sikte.
Ecce Homo-utställningen för några år sedan sårade många kristna. Komikern Jonas Gardell gisslar ständigt kristendomen. Det är den svenska verklighet som alla trosbekännare i detta land till slut måste lära sig att leva med.