Ska Kristdemokraterna försöka locka väljare som vacklar mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, men som inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring? Det är frågan som måste ställas efter KD:s extra riksting i helgen.
När Mats Odell utmanade Göran Hägglund om partiledarposten etablerades snabbt en nidbild i medierna: Mats Odell utmålades som de "tokkristnas" representant - Livets Ord-anhängarnas, abort- och hbt-motståndarnas kandidat.
Men pläderingarna på rikstinget gav en delvis annan bild. Kristdemokrater som ville behålla Hägglund tryckte på omvärldens uppfattning; att Hägglund är populärare än partiet, att han lyckas bryta fördomar om vad KD står för. Kristdemokrater som pläderade för Odell lyfte i stället fram det interna ledarskapet; att Odell ser och hör alla partimedlemmar, att han lyckas entusiasmera. En "utåt-ledare" mot en "inåt-ledare", alltså.
Kandidaternas egna valtal förklarade kanske varför. Odell var tydligt (höger)ideologisk, talade om familj, civilsamhälle, förvaltaransvar, företag och rättspolitik. Hägglund var luddigare. Han vill att KD ska vara "alliansens sociala röst", men när han säger att barns och ungdomars uppväxtvillkor är viktiga så kunde han tala för vilket riksdagsparti som helst.
Och det är här skon klämmer för KD. Hägglund gjorde rätt som tvättade bort abort- och hbt-motståndet från partiet. Men när han signalerar ytterligare förflyttning mot en socialliberal position gör han KD till ett onödigt parti. Det är som sagt snart bara synen på kvoterad föräldraförsäkring som skiljer KD från socialliberaler i FP eller S.
Därför var det inte bara de "tokkristna" som gav sitt stöd till Mats Odell, utan olika grupper av högersinnade kristdemokrater. Hägglund vann omröstningen, men att Odell fick stöd från 31 procent visar att förtroendet för Hägglund är skadat.
Ännu tydligare blev det när rikstinget sedan valde första vice ordförande. Mats Odell-falangen nominerade då unga kommunalrådet Ebba Busch mot valberedningens förslag, barn- och äldreminister Maria Larsson. 56 procent röstade på Larsson och 44 procent på Busch.
Det finns alltså en betydande minoritet för en tydligare högerideologi. Frågan är vad Göran Hägglund gör nu? Att Mats Odell petas ur partiledningen, och att Odell-anhängaren Bengt Germundsson enligt Ekot petas ur verkställande utskottet, tyder på att Hägglund bara vill omge sig med ja-sägare.
Samtidigt är det svårt att avgöra hur socialliberal Hägglund egentligen är. "Verklighetens folk" och "politikens gränser" signalerade högerideologi.
Som socialliberalt parti kommer KD inte att överleva. Alltför många liberaler skyr prefixet "krist-". Moderaternas anti-ideologiska utveckling har lämnat en lucka till höger, som KD skulle kunna fylla. Sverigedemokraterna, med sin påstådda "socialkonservatism", är annars ivriga att ta hand om hemlösa gammel-moderater. Hägglunds vägval kan bli avgörande för både alliansens och SD:s utveckling.