Beskedet i går från Nordkorea att landet hoppar av de så kallade sexpartssamtalen ställer mycket av principerna kring världsordningen på sin spets. Världssamfundet har helt enkelt ingen etablerad formel för hur det skall handskas med ett sådant land.
Sexpartssamtalens syfte var att förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen och i stället övertyga dess ledning om att säkerheten bäst tryggades genom regionalt samarbete och förtroende. På senare år hade ju också ett visst närmare skett mellan Nord- och Sydkorea.
Nordkoreanska nycker är dock inget nytt, och att de lämnar samtalen är därför inte så pass förvånande. Men att de samtidigt för första gången tydligt deklarerade att de har kärnvapen, det öppnar för ett nytt och farligare läge än förut. Det spekuleras om förändringar i den högsta nordkoreanska ledningen, något som i så fall fått allvarliga konsekvenser.
Fallet Nordkorea visar på ett smärtsamt sätt på begränsningarna för ett slags internationellt förnufts möjligheter. Att Nordkorea över huvud taget förmåtts tro att det kan segla iväg med sin kärnvapenutveckling beror i hög grad på att FN:s säkerhetsråd tidigare underlät att behandla landets vägran att underordna sig icke-spridningsavtalet NPT.
Enligt ett slags följdverkande FN-logik ska ett trilskande land förmås ta reson om det utsätts för sanktioner. Knappast. När Nordkorea i mitten av 1990-talet drabbades av försörjningskris och en hungersnöd som flera gånger tänjdes till ren svält, vägrade regimen låta sig beröras. Förtrycket var -- och är -- så hårt att maktapparaten kunde ignorera det mest fruktansvärda folkliga lidande. USA fann sig för bara något år sedan i en situation där Nordkorea utövade en makaber utpressning mot dem: ge oss bistånd, annars forcerar vi vårt kärnvapenprogram!
En jämförelse med de bekanta sanktionerna mot Saddams Irak förbättrar inte oddsen för FN-ivrare. I efterhand visade det sig ju att hela FN-operationen lät sig korrumperas av den irakiska regeringen, och i en sådan omfattning att det i dag kommit att utvecklas till organisationens största förtroendekris på länge. Ändå kunde Saddam i begränsad grad hanteras eftersom det fanns en rationalitet i hans ondskefullhet. Men den nordkoreanska regimens ageranden präglas av paranoia och oberäknelighet. Det finns ingen anledning att tro att de av självbevarelsedrift skulle avstå från att använda sina kärnvapen.
Det finns därför heller ingen anledning att tvivla på att de skulle tveka att snart utföra sin första provsprängning. Men om FN nu står maktlöst, vad förmår USA? I lägen som dessa brukar det vara Förenta staterna som egenmäktigt tar tag i situationen på ena eller andra sättet.
Faktum är att det är svårt att se vad världens nya och enda imperium skall göra i den nyuppkomna situationen. Nordkorea är sannolikt den största huvudvärksorsaken hos amerikanska militärstrateger just nu.