Vart är Sverige egentligen på väg? Man behöver inte vara utvecklings-pessimist för att låta sig nedslås av en del av de rapporter om nationens tillstånd som med jämna mellanrum skär igenom mediebruset. Något är fel i Sverige.
Nej, det är inte ekonomin det handlar om. Även om de rapporterna inte alltid är glädjeämnen de heller. Det är det där om moralen, samhällsandan.
Svenskar, liksom skandinaver i allmänhet, har rykte om sig att vara hederliga. Det är vi stolta över. Men som med många vackra självbilder har verkligheten sprungit ifrån. Svenskarna är nämligen, visar statistik från Dagens Handel, Europas värsta snattare! Och vi blir bara tjuvaktigare för varje år. I svenska butiker sker 20 miljoner stölder varje år.
Det är bedrövligt. Men rent skandalös är uppgiften att den svenska accelerationen av snatteri drivs av lyxsnattare (!), alltså rika människor som stjäl av ren nonchalans eller leda.
Det sägs vara ett problem det talas tyst om, att förmögna människor, sådana som borde vara de sista att falla för frestelsen att stjäla i butikerna, ändå gör det. Och i ökad utsträckning. För en del av de drabbade affärerna är det så dålig pr att haffa en kändis och polisanmäla denne att de föredrar att skicka hem en faktura till tjuven i fråga.
Men det stora problemet är förstås inte polisiärt utan kulturellt. Svensken i gemen är inte så fattig att han eller hon behöver snatta. Speciellt inte höginkomsttagarna. Att det ändå sker är ett symptom på att något har spårat ur i det svenska samhället. Något har gått snett med samhällsandan. Var är debatten?