Vad nytta är en outnyttjad frihet?

Förr i tiden kallades det för en hedersdomstol. En inrättning utan någon formell juridisk makt, där en enskild person kunde få offentlig upprättelse om man blivit illa behandlad, till exempel i media. I tidningsvärlden kallas den idag för Pressens Opinionsnämnd, PON.

Linköping2008-09-19 00:00
Detta är en ledarkrönika. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Förr i tiden kallades det för en hedersdomstol. En inrättning utan någon formell juridisk makt, där en enskild person kunde få offentlig upprättelse om man blivit illa behandlad, till exempel i media. I tidningsvärlden kallas den idag för Pressens Opinionsnämnd, PON.

Nämnden har funnits i mer än 90 år, men det var först när Allmänhetens pressombudsman, PO, inrättades runt 1970 som den fick sin nuvarande roll.

Nämnden leds av förre presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt, och ledamöterna är en blandning av personer från pressen och representanter för allmänheten, utsedda av JO och Advokatsamfundet. Själv representerar jag Tidningsutgivareföreningen och hade nöjet att få vara värd för nämnden under ett tvådagarsbesök på Corren i veckan som gick.

Nämndens arbete går ut på att bedöma de ärenden som PO anser ska leda till klander mot en tidning eller dess hemsida, kort sagt bestämma om de ska fällas för att ha brutit mot god publicistisk sed. Den som anser sig misshandlad av pressen kan också överklaga till nämnden om PO väljer att lägga ned ärendet.

Varför behövs Pressens opinionsnämnd?

Svaret ligger i vår tryckfrihetslagstiftning. Sverige har skäl att vara stolt för sin tryckfrihet, den äldsta i världen och förmodligen en av de mest omfattande. Att faktiskt få informera allmänheten om praktiskt taget allting är en av hörnpelarna i vår demokrati. Men det är inte problemfritt. Makthavare ska granskas och missförhållanden ska avslöjas - det är hela idén. Men med jämna mellanrum råkar enskilda människor ut för en behandling som de inte förtjänar.

Ett exempel som inte släpper taget om mig är när Aftonbladet häromåret intervjuade en flicka i södra Stockholm strax efter ett gisslandrama där hon var nära att förlora livet. Med namn och bild bara något dygn efter händelsen.

En sådan publicering är utan tvekan tillåten enligt lagen. Men jag tror att de flesta, utom möjligen Aftonbladets dåvarande utgivare, anser att det var oförsvarligt. Ett övergrepp.

I tidningsvärlden har det i mer än hundra år funnits en rädsla för att övertramp av det här slaget ska leda till att tryckfrihetslagarna skrivs om. Att friheten ska minska. Därför finns systemet med PO och PON, för att odla fram en självsanering i branschen. Hårddraget är uppgiften att se till att pressen inte utnyttjar den frihet som lagen ger.

Pressetik är viktigt, läsarnas förtroende för tidningen är beroende av hur vi hanterar vårt uppdrag. Men en icke politiskt korrekt fråga ligger och gnager i mig:

Vad har vi för nytta av en frihet som vi bestämt oss för att inte använda?

Ola Sigvardsson

Läs mer om