Demonstrationerna och den två dagar långa generalstrejken, som är den tredje på tre månader, är uttryck för den frustration det grekiska folket känner, både inför de besparingskrav som IMF och EU ålagt den Grekiska regeringen och över att de politiker, i så väl regeringspartiet Pasok som den förra konservativa regeringen, som bär ansvar för den huvudlösa politiken inte kan ställas till svars. Dessutom upprörs många över att politikerna inte sänker sina egna löner. När grekiska soldater och sjömän demonstrerade häromdagen uttalade sig en officerare i BBC och sa att vi tänker göra våra uppoffringar för Grekland, om politikerna gör sina.
Men det vore naivt att tro att strejkerna och kravallerna var spontana och uppsprungna ur folkdjupet. Tillsammans med den grekiska fackföreningsrörelsen som organiserat protesterna står det grekiska kommunistpartiet, vars banderoller nu skämmer Parthenontemplet, symbol för antikens Aten, det västerländska kulturarvet och demokratins vagga.
Även om Greklands demokratiska historia går tillbaka ända till 500-talet före Kristus så har dess moderna historia präglats av inslag av diktatur och oroligheter. 1967 grep en militärjunta makten och styrde landet tills 1974. Efter juntans fall kom det socialistiska partiet Pasok under Andreas Papandreou till makten, ett parti som med tiden kom att bli alltmer auktoritärt. Till skillnad från i Sverige finns en utbredd misstro mot stat och myndigheter, grundad på historiska missförhållanden och utbredd korruption, vilket också återspeglar sig i ekonomin där den svarta sektorn är betydande.
Det höjs röster om att Grekland bör uteslutas ur EMU, ja vissa menar till och med att de bör slängas ut ur EU-samarbetet för att de misskött sin ekonomi. Många är kritiska till det stödpaket som EMU-länderna nu gör sig redo att sända Grekland. Man menar att Grekerna ska ta ansvar för sina egna misstag, allra helst som vi redan ser fler EMU-medlemmar med misskötta finanser som kan tänkas sukta efter liknande stödåtgärder: Irland, Spanien och Italien tillhör också unionens sorgebarn.
Visst vore det rimligt att låta Grekland ta konsekvenserna av sin ansvarslösa ekonomiska politik, men frågan är vad det innebär för den instabila Grekiska demokratin. Skulle omvärlden lämna Grekland åt sitt öde är risken överhängande att de stenkastande elementen, som sticker banker i brand och dödar oskyldiga medborgare, sätter agendan. Därför är stödpaketet och åtstramningarna det minst dåliga av alternativen, men då måste också politikerna våga gå före, sänka sin egen standard, och återupprätta förtroendet för demokratin.