I veckan när det blev känt att det finns en sajt som publicerar namn, bild och adress till dömda pedofiler i Sverige. Sajtens skapare, som för övrigt är anonyma, möttes både av hejarop och kritik. På ledarplats i tisdags tog Corren avstånd.
Å ena sidan är det faktiskt sant, det som står på sidan. Personerna är dömda för pedofilbrott. Ska de å andra sidan verkligen behöva hängas ut sedan de avtjänat sina straff? Sanning eller hänsyn?
Rent juridiskt sett regleras det här av den svenska förtalslagstiftningen, som betonar hänsynen. Faktum är att det inte är tillåtet att säga/trycka något nedsättande om en person - även om det är sant. Kanske kan en lagtext inte vara så entydig, för det finns säkerhetsventiler. En är ordet "försvarligt". Om det är försvarligt att yttra något nedsättande om en person, så får man göra det. Det betyder inte att det är fritt fram; huvudregeln är hänsyn. Undantaget är det som kan göras försvarligt.
I teorin ska nivån för vad som är försvarligt vara lika för alla, tidningar, som hemsidor eller privatpersoner. Det finns emellertid en mycket intressant konstruktion i vår lagstiftning som i praktiken sätter olika nivå beroende på vem som yttrar något nedsättande:
Rollen som ansvarig utgivare.
Ett medium som har en ansvarig utgivare, som Corren, kan bara fällas om justitiekanslern väljer att väcka åtal. Domen avkunnas av en jury och ett frikännande kan inte överklagas. I praktiken innebär det att ribban för att fälla en tidning för förtal ligger mycket högt.
Skälet till att lagstiftarna en gång i tiden valde den konstruktionen är att tryckfriheten skulle ge medierna en granskande och balanserande roll gentemot de valda politikerna. Tryckfriheten är grunden för den tredje statsmakten.
I ett medium som inte har ansvarig utgivare kan den som skriver något nedsättande stämmas av den som anser sig förtalad. Eller en vanlig åklagare kan välja att väcka åtal. Ribban ligger alltså i praktiken betydligt lägre.
Det betyder att den som skriver något nedsättande på en hemsida som saknar ansvarig utgivare riskerar att fällas för förtal. Ett sådant exempel är bloggaren Alex Schulman. På sin hemsida 1000 apor raljerade han över Billy Butt, dömd för våldtäkt. Sant, men var det att ta den hänsyn lagen kräver? Intressant är att 1000 apor saknade ansvarig utgivare när publiceringen gjordes.
Butt har stämt Schulman och jag är övertygad om att han har goda möjligheter att få Schulman fälld för förtal i den rättegång som väntar.
På samma sätt skulle den som väljer att stämma pedofilsajten av allt att döma ha goda möjligheter att vinna. Men dömda pedofiler kanske inte är så pigga på ny uppmärksamhet.
En fråga dröjer sig kvar: Om det nu är så att tidningar med ansvarig utgivare kan tillåta sig mer än en hemsida utan utgivare, varför finns pedofillistorna på nätet och inte i tidningarna?
Den får hänga i luften till nästa krönika.