Allsvensk fotboll sätter inga spår på tidningarnas kultur- och ledarsidor. Men med fotboll på EM- och givetvis på VM-nivå är det en helt annan sak. Numera är det närmast regel att kultur- och ledarskribenter serverar mer eller mindre krystade, föregivet djupsinniga funderingar kring fotbollen som samhällsspegel, och liknande, i samband med EM och VM. För alla genuint fotbollsintresserade måste dessa politiska klyschor framstå som skrattretande.
Kan inte fotbollen få vara i fred, bara få vara ett spel om bollen och inte om samhället? Och räcker det inte med sportjournalistikens klyschor?
Nu är det dock så att också det pågående mästerskapet i Portugal oundvikligen väcker associationer av samhällelig art. I går kväll bänkade sig hela Sverige för att följa ännu en ödesmatch. Bara det i sig är tillräckligt - hur många andra händelser har en sådan, kollektiv effekt? - för att legitimera en kommentar på denna plats.
Det skulle möjligen vara schlager-SM -- vars delfinaler och final på liknande sätt engagerade i stort sett hela svenska folket -- som kan tävla med det intresse som Sveriges matcher väcker. Fenomenen är också besläktade: De är båda helt uppenbart uttryck för en kollektiv längtan efter gemenskap, en manifestation av att vi vill känna oss enade kring något. Och schlager och fotboll är oskyldiga nationalistiska surrogat, kanske de enda som blivit kvar.
Förmodligen är det dessutom extra förlösande för svensken att fritt få ge sig hän åt sina nationella känslor som fotbollssupporter; i andra sammanhang anses det ju vara mer "suspekt" att vara alltför blågul.
Men i ett fotbolls-EM finns det i själva verket något att hämta för alla ideologier, det är inte bara den nationella gemenskapstanken som ännu en gång bekräftas. Det där är för övrigt något som de flesta svenska kultur- och ledarskribenter i bästa fall är lite allmänt obekväma med, och i sämsta fall direkt tar avstånd från.
Värstingen i denna kategori i år är nog Expressens kulturchef. Dagen efter EU-valet förklarade denne, som han själv betecknar sig, "Sverige-skeptiker", att han skulle hålla på Bulgarien mot Sverige, så besviken var han över att svenskarna på nytt hade manifesterat sin EU-skepsis.
Annars kan man hävda att inget enar Europa lika effektivt som fotbolls-EM. Fotbollen skapar i och för sig ingen europeisk gemenskap, den är ju snarare en påminnelse om alla nationella särarter. Men däremot fungerar EM som en arena där språkliga och kulturella olikheter ändå kan överbryggas på ett sätt som inte är möjligt på det politiska planet: Alla förstår trots allt fotbollens gränsöverskridande språk.
Men hur skall vi se på att det svenska landslaget på planen anförs av en Zlatan Ibrahimovic och en Henke Larsson? Frestelsen att använda detta som slagträ för mångkulturalism har, inte särskilt överraskande, visat sig vara oemotståndlig. En trendig moderat debattör påstod häromdagen att Zlatan omvandlat svenskheten, att han genom sin påstådda brist på svensk ödmjukhet effektivt utmanat och punkterat jantelagen. Artiklar med liknande teman har varit legio på kultursidorna. "Blattarna säkrar Sveriges seger", löd en särskilt osmaklig rubrik.
Generaliserande etniska stereotyper är i sig obehagliga. Och det blir ännu mer obehagligt när en fotbollsspelares ursprung görs till huvudsak, när hans etnicitet ges en huvudroll som inte har med saken att göra. Zlatan Ibrahimovic spelar för Sverige, precis som en Fredrik Ljungberg, punkt slut. Den ganska så divige Ljungberg är väl i så fall mycket mer "osvensk" än Zlatan, men det faktum att han spelar i det svenska landslaget har för den skull aldrig givit upphov till några spekulationer om hur detta exempel skulle förändra svenskheten.
Att den svenske huvudrollsinnehavaren så här långt i fotbolls-EM varit en spelare som har invandrarbakgrund är en vacker illustration till hur det blågula förenar. Men när Zlatan Ibrahimovic lyfts ut ur sitt kollektiva sammanhang, när han får tjänstgöra som exempel på "den andre", kränker man honom.
Så bäst vore trots allt om fotboll bara kunde handla om fotboll.