Precis som Göran Persson är Mona Sahlin segerviss, retoriskt skicklig och djupt förankrad inom svensk politik.
Men till skillnad mot företrädaren, som i sitt avskedstal i lördags slog fast att socialdemokraternas politik är mer modern än någonsin, visade Mona Sahlin också prov på självkritik. Partiet måste bli mindre nöjt och mer nyfiket, konstaterade den nya ledaren. Det duger inte att det mesta förblir vid det gamla.
Attityden är rätt - och lätt att förstå. Mot slutet av sin tid som statsminister mötte Göran Persson framtiden med gårdagens lösningar. Mona Sahlins uppgift är att tvätta bort stämpeln som maktparti, hitta ett nytt språk och formulera en slagkraftig politik för 2000-talet.
Och så förväntas hon förstås att föra socialdemokraterna tillbaka till regeringsmakten.
Mona Sahlin beskrivs ofta som lyhörd. Det är en bra egenskap. Under senare år har, som Sahlin uttrycker det, kärleksfulla kritiker inom partiet hamnat i skymundan.
Nu ska ledarskapet breddas, fler få komma till tals och socialdemokraterna åter bli ett starkt folkrörelseparti.
Men frågan är om Mona Sahlin inte vill för mycket. Hon vill stärka banden till facket, höja a-kassan, vinna entreprenörerna, bekämpa diskrimineringen, utveckla tjänstesektorn, skapa nya jobb och nå de unga.
Dessutom ska partiet bli friare, miljövänligare och mer jämställt.
Visst, en ny partiledare måste snabbt formulera stora visioner och visa att hon är i takt med sin samtid.
Men Mona Sahlins svaghet är att hon vill bli omtyckt av alla (möjligen med undantag av kristdemokrater). Det är lätt att efterlysa nya jobb och högre a-kassa. Att säga att Sverige ska bli företagsammare - och att väljarna förtjänar både inkomsttrygghet och förändringstrygghet.
Men vad betyder allt prat om förnyelse i praktiken? Hur - och med vilka - ska socialdemokraterna föra en politik som klarar globaliseringens utmaningar? Hur ska partiet tilltala både LO-mannen på landsbygden och kvinnan i storstaden? Hur ska fler människor få in en fot på arbetsmarknaden? Vilka heliga kor är Sahlin beredd att slakta för att det ska bli verklighet?
Sant är att Mona Sahlin är rak i problembeskrivningen och skicklig på att avläsa trender i samhället. I går var det särskilt påtagligt när hon talade om behovet av idédebatt och den växande ohälsan bland unga.
Men som partiledare räcker det inte att prata. Det krävs faktiskt mod att vidta rejäla åtgärder.
Frågan är om Sahlin har kraften att gå till val på en förnyelseagenda snarare än en återställaragenda. Och om partiet givit henne det mandatet.