Vem vill bli politiker? Frågan är central i en demokrati som den svenska, som hade havererat utan engagerade politiker i riksdagen, kommunerna och landstingen.
Därför finns det all anledning att oroa sig över att allt färre vill gå med i de politiska partierna. Eftersom de fortfarande är den enda kanalen in i politiken är en annan viktig fråga hur de ska kunna attrahera fler.
Rimliga villkor för dem som ger sig in i politiken och hamnar på olika förtroendeuppdrag är också avgörande för demokratins välmående.
I Sverige finns 44 000 förtroendevalda i kommuner och landsting.
Av dem har 97 procent andra jobb vid sidan av. Fritidspolitiker får betalt för den tid de lägger ned på nämnd- och fullmäktigesammanträden. De har också rätt till kompensation för förlorad arbetsförtjänst. Men tiden de lägger ned på att förbereda sig får de inte betalt för.
Tre procent, 1 404 personer, av dem är hel- eller deltidsanställda. Genomsnittslönen för ledande politiker - styrelseordförande i kommuner och landsting - ligger på 46 000 kronor i månaden. För många är det en drömlön och på många sticker det i ögonen att ledande lokala politiker tjänar så mycket mer än de själva. Ute i kommunernas och landstingens verksamheter tycker tjänstemän och anställda att de högt ställda kraven på effektivisering rimmar illa med nivån på politikernas arvoden.
Men då ska man komma ihåg att ledande lokalpolitiker lever med sitt uppdrag dygnet runt och de har det yttersta budget- och personalansvaret i den kommun eller det landsting de verkar. Det handlar om miljoner, ibland miljarder kronor - och hundratals, ibland tusentals anställda. Ändå ligger de långt ifrån chefer inom både näringslivet och statliga myndigheter när det kommer till lönen.
Kindas kommunalråd Anders Ljung (c) tillhör de sämst betalda i Sverige. I januari i år låg hans arvode på 31 350 kronor, alltså 14 650 kronor under genomsnittet och 68 650 kronor under det dåvarande finanslandstingsrådet i Stockholm, Chris Heister (m), som var bäst betald.
På moderaternas initiativ pågår därför en diskussion i Kinda om att höja arvodena till Anders Ljung och andra kommunalråd samt till ett antal nämndordförande. En höjning som om den blir av skulle medföra ökade kostnader på 200 000 kronor om året.
Alla diskussioner om höjda arvoden till politiker är sprängstoff. Det spelar ingen roll om höjningarna är motiverade eller inte - och det vet politikerna om. Därför förvånar det inte att centern i Kinda, som har tre ordförandeposter, undviker frågan. Eller att socialdemokraten Sigvard Olsson väljer populism framför saklighet när han försöker få det till att frågan är knepig eftersom "vem som helst kan bli kommunalråd" och "det behövs ingen utbildning". (Corren 10/6)
En höjning av Kindapolitikernas arvoden är motiverad. Det skulle skapa bättre villkor för både dagens och framtidens politiker och det skulle stärka demokratin. Men har politikerna det mod som krävs för att våga stå upp för demokratin?