I gårdagens Corren hävdade ordföranden i stadshusets barn- och ungdomsnämnd Birgitta Ståhl Öckinger (s) ampert att ordning och reda råder i kommunens skolor. Detta utspel var närmast föranlett av Correns tidigare reportage om privata Engelska skolan, i vilken gott uppträdande hos eleverna och arbetsro sågs som självklara förutsättningar för undervisningen.
Nu är det i och för sig bara Ståhl Öckingers vittnesmål vi har att gå på. Och det är ju svårt för en person i hennes position att påstå något annat än att "hennes" skolor minsann är lika bra som friskolorna.
Och visst, det är också svårt för någon representant för en friskola att ge något annat än en ljus bild av den egna skolan. Men det finns en viktig skillnad. Friskolorna är i föräldrarnas makt. Om föräldrarna känner att skolan inte uppfyller deras förväntningar blir skolan till slut av med elever. Och, omvänt, fungerar skolan som föräldrarna vill sprider sig ryktet och eleverna strömmar till.
Signalsystemen är olika. När vi får höra att det råder ordning och reda i kommunens skolor får vi hoppas att det är sant. När vi får höra att det är ordning och reda i Engelska skolan kan vi förmoda att det är så.
I bästa fall driver friskolorna de kommunala skolorna framför sig i ordningsfrågan. Men trycket är också politiskt. För ett litet tag sedan presenterade folkpartiet ett antal förslag för att få ordning i skolan. Det handlade om sådant som sanktionsstadga, skriftliga varningar, obligatoriska samtal med föräldrarna, betyg i ordning, bötfällning av kommuner som struntar i mobbning med mera.
Behövs detta? Tja, problemet är att ordningsregler i hög grad utformas lokalt av rektor och lärare, och att efterlevnaden av dem är upp till den enskilde rektorn att ansvara för. I en kommunal skola med en svag rektor är chanserna för arbetsro alltså inte särskilt goda. Då gäller det att man bor i en kommun där det finns friskolor som man kan flytta sitt barn till. I annat fall har föräldern en närmast hopplös kamp framför sig.
Det är knappast godtagbara villkor i ett modernt välfärdssamhälle.
Folkpartiets förslag ter sig säkert hårda för en del och fullt normala för andra. Men de flesta är nog överens om att situationen i svenska skolor är så allvarlig att de i alla fall måste diskuteras. Och i det ingår frågan om att lägga ett tydligare ansvar på skolledare att faktiskt upprätthålla ordning.
Kanske är det så, att en fullt utbyggd friskolemarknad, en där kommunala skolor är precis lika konkurrenskänsliga som privata, utgör det ena alternativet i arbetet med att återskapa studieron i skolorna. Och en sträng central ordningsstadga, kanske ännu strängare än folkpartiets, det andra alternativet. Och kanske är dagens situation med en halvhjärtad friskoleutbyggnad och frånvaro av generella ordningsföreskrifter det sämsta av två världar?
I gårdagens Corren hävdade ordföranden i stadshusets barn- och ungdomsnämnd Birgitta Ståhl Öckinger (s) ampert att ordning och reda råder i kommunens skolor. Detta utspel var närmast föranlett av Correns tidigare reportage om privata Engelska skolan, i vilken gott uppträdande hos eleverna och arbetsro sågs som självklara förutsättningar för undervisningen.
Nu är det i och för sig bara Ståhl Öckingers vittnesmål vi har att gå på. Och det är ju svårt för en person i hennes position att påstå något annat än att "hennes" skolor minsann är lika bra som friskolorna.
Och visst, det är också svårt för någon representant för en friskola att ge något annat än en ljus bild av den egna skolan. Men det finns en viktig skillnad. Friskolorna är i föräldrarnas makt. Om föräldrarna känner att skolan inte uppfyller deras förväntningar blir skolan till slut av med elever. Och, omvänt, fungerar skolan som föräldrarna vill sprider sig ryktet och eleverna strömmar till.
Signalsystemen är olika. När vi får höra att det råder ordning och reda i kommunens skolor får vi hoppas att det är sant. När vi får höra att det är ordning och reda i Engelska skolan kan vi förmoda att det är så.
I bästa fall driver friskolorna de kommunala skolorna framför sig i ordningsfrågan. Men trycket är också politiskt. För ett litet tag sedan presenterade folkpartiet ett antal förslag för att få ordning i skolan. Det handlade om sådant som sanktionsstadga, skriftliga varningar, obligatoriska samtal med föräldrarna, betyg i ordning, bötfällning av kommuner som struntar i mobbning med mera.
Behövs detta? Tja, problemet är att ordningsregler i hög grad utformas lokalt av rektor och lärare, och att efterlevnaden av dem är upp till den enskilde rektorn att ansvara för. I en kommunal skola med en svag rektor är chanserna för arbetsro alltså inte särskilt goda. Då gäller det att man bor i en kommun där det finns friskolor som man kan flytta sitt barn till. I annat fall har föräldern en närmast hopplös kamp framför sig.
Det är knappast godtagbara villkor i ett modernt välfärdssamhälle.
Folkpartiets förslag ter sig säkert hårda för en del och fullt normala för andra. Men de flesta är nog överens om att situationen i svenska skolor är så allvarlig att de i alla fall måste diskuteras. Och i det ingår frågan om att lägga ett tydligare ansvar på skolledare att faktiskt upprätthålla ordning.
Kanske är det så, att en fullt utbyggd friskolemarknad, en där kommunala skolor är precis lika konkurrenskänsliga som privata, utgör det ena alternativet i arbetet med att återskapa studieron i skolorna. Och en sträng central ordningsstadga, kanske ännu strängare än folkpartiets, det andra alternativet. Och kanske är dagens situation med en halvhjärtad friskoleutbyggnad och frånvaro av generella ordningsföreskrifter det sämsta av två världar?