Ett sådant samhälle vill vi inte leva i. Därför måste vi ta frågorna på allvar.
Corren har tidigare rapporterat om försök av kriminella nätverk att etablera sig i Linköping. Bland annat med en ledartext 3/6, med uppmaning till allmänheten att öppna ögonen inför utvecklingen, så att vi tillsammans kan lösa problemet.
En viktig del är gott samarbete mellan polisen och resten av samhället. Polisen finns till för att hantera situationer som direkt urartat. Utöver detta tillkommer olika metoder för att förhindra att människor far illa samt att komma åt lagbrytare genom effektivare samarbete mellan olika myndigheter. Allt med målet att minska ungdomsarbetslöshet, segregering.
Men även om polis och myndigheter kan göra mycket, kan de inte göra allt. De är beroende av allmänhetens frivilliga deltagande för att skapa ett tryggt samhälle. Här och nu handlar det om så självklara saker som att anmäla kriminalitet. Att ingripa om möjligt. Vittna i rättegångar.
I det långa loppet handlar det om det minst lika viktiga som komplicerade, ständigt pågående brottsförebyggande arbetet - att förhindra att människor alls hamnar i kriminalitet från första början.
När allt kommer omkring är ändå civilsamhällets icke offentligt finansierade insatser avgörande. Vad vi alldeles frivilligt gör för våra medmänniskor, bortom resursfördelningssystemen. När byråkraterna gått hem för dagen, socialtjänstemännen stämplat ut och polisen är någon annanstans.
Ingen är perfekt och alla gör vi misstag i stort och smått. Vissa större misstag än andra. Till det kan det finna tusen anledningar. Livet kan ta olika riktningar men alla ska veta att det alltid finns en väg tillbaka, oavsett vad som skett.
Den skapar vi genom att fortsätta sträcka ut en hand till medmänniskan. Det är i slutändan det enda sättet att bygga ett hållbart samhälle värt att leva för, där gemenskap betyder mer än konflikter och kärlek mer än hat. Då måste vi börja bry oss mer om varandra.