Formellt sett ser det ut som att Annan har lyckats eftersom Syrien nyligen accepterade det sexpunktsprogram han föreslog när han samtalade med Syriens ledare Bashar al-Assad.
Annans sexpunktprogram innebär att Syriens väpnade styrkor ska dras tillbaka från befolkade områden och att varje dag minst ska innehålla en två timmar lång stridspaus där det ges utrymme för humanitära insatser att operera ostört. Upprorsmän som tagits till fånga under konfliken ska också släppas fria. Något krav på att al-Assad ska avgå eller på demokratiska reformer finns inte. Vilket förstås är huvudskälet till att den syriska regimen överhuvudtaget har accepterat förslaget.
Frågan måste ändå bli vad som är alternativen till al-Assad. I väst har upproret vunnit mycket stöd, precis som motsvarande resningar i Tunisien, Egypten och Libyen. Men det har funnits en olycklig tendens att beskriva motståndarna till mellanösterns auktoritära regimer som ortodoxa demokrater av västerländskt snitt. Det är förvisso mycket troligt att den arabiska våren initierades av demokrater, främst unga intellektuella som tröttnat på den eviga stagnationen och repressionen i sina hemländer. Men de val som hållits i Egypten och Tunisien visar emellertid andra tecken. I Egypten blev islamistiska partier både etta och tvåa i valet. Partiet Al-Nour som fick 25 procent av rösterna vill exempelvis införa sharialagar. Också i Tunisien vann islamister valet. I Libyen kastade väst huvudstupa in sitt stöd för en koalition som förutom Muammar Gaddafis klanmotståndare också visade sig innehålla islamister och al-Qaida supportrar.
Hur ser det då ut i Syrien? al-Assad själv tillhör alawiterna, en liten religiös grupp som ligger nära shiaislam och gnosticism. Denna grupp styr i Syrien över den sunnimuslimska folkmajoriteten. Syriens religiösa minoriteter, olika shiagrupper, kristna och druser, har anledning att frukta ett maktskifte. I Egypten exploderade våldet mot de kristna kopterna efter Mubaraks avgång. Situationen i Syrien och hela mellanöstern är, den arabiska våren till trots, betydligt mer komplex än vad som ryms i motsatsparet demokrati/diktatur.
Under alla omständigheter blir det svårt, för att inte säga omöjligt för al-Assad att sitta kvar vid makten. Inte med ett sådant stort uppror på halsen och inte med så mycket blod på händerna. Genom att acceptera Kofi Annans fredsplan har han köpt sig lite tid. Men på längre sikt är hans regim dödsdömd.