Egentligen borde också vi svenskar ha fått rösta i valet i Amerika. Inte därför att vi, som det brukar framhållas, skulle vara mer amerikaner än européer - vilket i och för sig är sant -- utan därför att det amerikanska presidentvalet i så hög grad påverkar också vårt land, liksom resten av världen. Förenta staterna har givit sig rätten att agera universellt, att styra världen. Därmed är i dag alla världen över, med eller mot sin vilja, amerikaniserade i politisk mening.
11 september gav George W Bush den förevändning som han behövde för att i stor skala ingripa i Mellanöstern, för att iscensätta planen för en revolutionär omdaning av regionen.
Bushadministrationens maktfullkomlighet, förakt för folkrätt, FN och globala folkopinioner har som aldrig förr vidgat klyftan mellan Amerika och resten av den värld som landet aspirerar på att regera .
Det har väckt ett Bushhat som saknar motstycke, men som också är grovt förenklande. Bush har utan tvivel varit stötande arrogant i sin radikalism, men det är samtidigt en radikalism som är starkt förankrad i en ursprunglig, amerikansk syn på den egna nationen och på dess mission i världen: den messianska traditionen, som upphöjer Amerika till ett föredöme för resten av mänskligheten och som förpliktigar amerikaner till att omdana världen, har alltid varit en mäktig underström i amerikansk utrikespolitik, många gånger utkonkurrerad av en realpolitisk hållning, men ofta dess uttalade inspirationskälla.
När amerikanerna natten mellan tisdag och onsdag (vår tid) väljer president kommer de flesta också att göra detta med utrikespolitiken för ögonen. Det är dock ovanligt, men ett valår som detta förstås inte ett dugg förvånande. Amerika befinner sig i krig - i Irak, och mot en ogripbar fiende som kan finnas var som helst - och då handlar presidentvalet givetvis i första hand om att välja nationens överbefälhavare.
Den avgörande frågan för den amerikanske väljaren i natt kommer att vara "vem är bäst på att leda Amerika i det fortsatta kriget?". Om den historiska erfarenheten är någon vägvisare alls, borde George W Bush ha gått mot en promenadseger. Efter ett krig, till och med vunnen seger, brukar den sittande ledaren "avtackas" av väljarna, som Winston Churchill bittert fick uppleva 1945. Men under pågående krig är däremot den naturliga impulsen att inte byta den högsta ledningen, även om man har invändningar mot den förda politiken. Det som opinionsmätningarna nu mer eller mindre samstämmigt visar, att det är ytterst jämnt mellan Bush och John Kerry, är därför i sig ett kvitto på ett i så fall sensationellt stort misstroende för den sittande presidenten.
Anledningen till detta misstroende stavas Irak, kort och gott. Kriget är ett misslyckande, få minns i dag glädjen efter den förledande lätta segern över Saddam, väldigt många amerikaner känner sig i stället med all rätt förda bakom ljuset av sin president. Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak. Det fanns ingen koppling mellan Saddams Irak och terrorismen. Ockupationen av Irak har inte förminskat terrorhotet, utan tvärtom ökat det. Ockupationen har inte öppnat dörren på vid gavel för den drömda demokratiseringen av hela Mellanöstern, medan den demokratiska illusionen i Irak för längesedan sprängts bort av terroristerna och bombats sönder av amerikanerna själva.
Men det existerar för den skull inget val mellan krig och fred i detta presidentval. Amerika är präg-lat i djupet av sin själ av 11 september och dess efterföljd. Det är en krigspresident som amerikanerna skall välja sig. Det är betecknande att John Kerry låtit mer krigisk än George W Bush under valkampanjen.
Amerikas väg till ödmjukhet riskerar att bli lång.