Redan innan folkpartiet presenterade sitt integrationsprogram var känslorna heta. Deras talesman i frågan, Mauricio Rojas, anklagades praktiskt taget öppet för att vara rasistiskt anstruken. Och partiet anklagades för att vilja vinna väljarstöd hos främlingsfientliga grupper.
Det är naturligtvis absurda påståenden. Rojas är en av de mest kompetenta på området och tillika invandrad själv. Han skulle för sitt liv aldrig stödja ett parti som var ute i de ärendena.
Men vad bryr sig belackarna om det. De kommentarer, eller vad man skall kalla det, som flög fram och tillbaka under onsdagen präglades av affekt, avsiktliga miss-förstånd och olika former av politiskt poserande.
I centrum för upprördheten stod folkpartiets krav på utvisning av utländska medborgare som begår allvarliga eller upprepade brott. Det anses skuldbelägga invandrare över huvud taget. Men i grunden handlar ilskan förstås om att partiet i hela sin attityd avviker från konvenansen på området.
I en sak kan man ge kritikerna rätt, och det är att partiet förmodligen har ett starkt stöd för sin integrationspolitik. Men det är inte för att rasism skulle vara inblandat. Det är för att folkpartiet förstärker sin profil av att vara ett parti som ställer politiskt obekväma krav och rider spärr mot den snällism som annars präglar den svenska debatten. Och det är för att de vågar ha ett integrationsprogram som andas tydlighet och målmedvetenhet i stället för till intet förpliktigande välmening.
Det är av godo för svensk debatt och det är av godo för borgerligheten. Och av godo för en havererad svensk integration.